Utebloggen

Vi konstaterade med glädje att det var uppehåll i regnet, när vi vaknade på morgonen den fjärde dagen. Eftersom mycket av det vi ägde var blött, så hoppade vi raskt ut ur tältet för att kunna hänga upp våra grejer på tork. Vinden var frisk och t.o.m. solen skymtade fram, så torkningen gick riktigt bra. Strax före nio satte vi av. Dagens första etapp var en scramble-liknande stigning på drygt 200 höjdmeter, upp till Breakfast Point (4200). Det var en vacker del av leden, synd bara att molnen låg tunga över berget, för annars hade vi nog haft en vidunderlig utsikt. Machame-leden är känd för att vara mer naturskön än den andra vanliga leden, Marangu. Skillnaden är dock att den senare är kortare och att boendet sker i stugor. Går du Machame måste du sova i tält.

Efter stigningen kom vi upp på en platå som var ganska exponerad för vinden. Regnet piskade oss lite lätt i ansiktet, men denna dag gjorde vi inte om gårdagens misstag, utan vi drog på oss våra skalbyxor ganska direkt. Vi hade nära på 13km till Barafu Hut (4600) som skulle bli vårt sista läger före toppen. Vandringen dit skilde sig inte så mycket från föregående dags vandring, förutom att det gick upp och ned ganska mycket. Man tog ett par hundra höjdmeter, för att nästan direkt tappa dem, vilket leder till att vi måste ta de tvåhundra höjdmetrarna igen. På vår väg passerade vi Karranga Hut (4000), och där var vi tvungna att fylla på alla våra vätskedepåer. Det är helt enkelt så att det inte finns något vatten att tillgå vid Barafu Hut, eftersom det ligger på en rygg. Helt plötsligt fann man sig själv släpandes på nästan fem liter vatten, utöver all annan packning. Dock var det inte läge att beklaga sig, speciellt inte när man såg bärare slita med vattendunkar på 25-30 liter. Jag undrar om klienterna som senare drack av detta vatten, verkligen förstod att uppskatta arbetet som låg bakom varje klunk.

Kanske tycker du att jag uttrycker mig lite nedlåtande om de andra klättrarna för att de t.ex. inte bar sitt eget vatten. Det är absolut inte min avsikt. Jag är av den åsikten att var och en klättrar efter sin egen förmåga. Att köpa ett helt färdigt paket har flera fördelar. Dels kommer man sig iväg och försöker bestiga berget, vilket man kanske inte skulle göra annars, dels ökar liknande paket intresset och förståelsen för bergsklättring i allmänhet. Dock är väl den främsta fördelen att detta stöttar den lokala ekonomin. För egen del vill jag gärna göra mina bestigningar i så alpin stil som möjligt. Det innebär att vi bär våra egna grejer, reser vårt eget tält, lagar vår egen mat osv. Men visst blir man lite avundsjuk när man ser hur andra kommer till färdigresta tält, och blir serverade varmt thé och popcorn som uppvärmning inför en mycket väldoftande trerättersmiddag bestående av allt från bacon till färska grönsaker och frukt. Men man får man det man betalar för. Vi träffade ett par danskor på berget och de hade betalat 3000$ var, exklusive resan, för hela paketet. Med resa och allt lär det ha hamnat på över 30 000. Hur som helst, det enda jag vill säga är att jag hoppas folk uppskattar det hårda arbete som guider, bärare och kockar gör för dem :)

Vi nådde i alla fall Barafu Hut vid tvåtiden, vilket innebar att vi hade ca. tio timmar på oss innan vi skulle bege oss mot toppen. Nu fanns det inte mycket tid att slösa med, så vi såg till att få upp tältet och äta en sen lunch. Därefter handlade det bara om att vila och äta. Om det var höjden eller anspänningen inför det stundande toppförsöket är svårt att säga, men vi sov ganska dåligt. Ute blev vädret allt sämre, med tämligen frisk vind samtidigt som det regnade. Dock slumrade vi nog till lite grann, och som alltid upplever man att man precis har somnat när klockan ringer, vilket den gjorde vid elvatiden. Vi slevade i oss var sin portion blåbärssoppa och klädde på oss för att bege oss ut i den kalla och mörka afrikanska natten.

Till topps!