Utebloggen

03.00 ringde väckarklockan - det var dags att stiga upp för att köra till Arlanda och flyget som skulle ta mig till Kilimanjaro. Bilkörningen gick bra och jag kunde parkera på Dawes jobb, vilket är brandstationen ute på flygplatsen. Efter två mellanlandningar i London och Nairobi anlände vi slutligen till Kilimanjaro internationella flygplats. Då hade jag varit på resande fot i 34 timmar, varav totalt 13h tillbringats i olika flygplan och 12h på olika flygplatser. Det var en ganska mör Joel som klev ut i den afrikanska värmen strax före 12.00 lokal tid. På flygplatsen väntade vår guidearrangör Abby. Han såg inte alls ut som vi hade föreställt oss. Det var inte en undersätsig man med flint som väntade, men det är alltid kul när ens förutfattade meningar ställs på skam. Abby hade med sig de två gasbehållare som vi under en intensiv sms-förhandling hade accepterat att betala 80$ (570kr) för. Det lär nog vara den dyraste gasen jag någonsin köper, med tanke på att motsvarande pris i Sverige är runt 150kr. Både jag och Dawe insåg att vi blev uppskörtade, men vi tyckte att det var ett billigt pris att betala för att kunna få berätta om vårt dyraste gasköp. Dessutom är det bara pengar, och faktiskt ett led i en sund fördelningspolitik ;)

Vi tog Abbys bil och hämtade upp våra två guider, Siraji och Eugene. Regelverket säger att man måste ha med sig guide, så det kom vi inte undan, men däremot slapp vi bärare och kockar. Egentligen måste man inte ha med sig två guider, även om Abby menade annat. Dock ville vi inte bråka om det, speciellt då det faktisk kunde vara bra att ha två med sig ifall något skulle hända, t.ex. att någon skulle bli tvungen att vända om. Med en fullproppad bil åkte vi till ett trestjärningt hotell för att äta. Eftersom jag såg magsjuka som ett av de största hoten mot en lyckad bestigning, så var jag lite paranoid i fråga om vad jag åt. Vi skulle bara hinna med en måltid innan vi kom upp på berget, och väl där skulle vi bara äta vår medhavda frystorkade mat. Det var därför vi underströk att vi ville äta på ett ställe med hög standard, varav det trestjärninga hotellet. Efter avslutad måltid begav vi oss till Machame Gate (1800) som är en av entréerna till Kilimanjaros nationalpark. Här uppdagades ett missförstånd, då jag och Dawe trodde att man kunde betala entréavgiften på 630$ med kontanter. Vi tänkte att "cash is king", men det visade sig vara fel, då det enda betalningssätt de accepterade var Visa-kort. Något annat kort tog de inte, så mitt Mastercard var helt oanvändbart. Visserligen har Dawe Visa, men han hade tagit ut pengarna, så han hade inte nog på kortet för att betala båda våras parkavgifter. Efter många om och men mjuknade den myndiga lilla damen bakom kassan, och efter att Dawe hade kunnat betala sin avgift med kortet, var de villiga att acceptera kontanter från mig. En erfarenhet rikare kunde vi nu äntligen spänna på oss våra ryggsäckar och påbörja den 22km långa vandringen till Machame Hut (3000).

Klockan var nu 14.00 och med packningar på runt 25kg satte vi igång att gå. Det var faktiskt skönt att röra på sig efter det myckna resandet. Leden börjar nere i en tropisk regnskog, och vi hade turen att få se både den svartvita och den bruna apan. Temperaturen var behaglig, eftersom solen var dold bakom moln. Det var tur för oss det, vi hade nog fått det tufft under en gassande afrikansk sol. Hur som helst, gick det mycket bra och jag kände mig stark, mycket stark. Det är en härlig känsla när man tycker att packningen känns lätt plus att man bara forcerar uppför stigningarna. Strax före 17.30 anlände vi till lägret. Vi slog raskt upp vårt tält, och började fundera på middag. Eftersom vi behövde vatten så frågade vi våra guider var det fanns. Först ville de hämta det åt oss, men jag och Dawe tänkte inte låta dem passa upp oss. Vi såg till att alltid följa med och hämta vatten. I början visste guiderna inte riktigt hur de skulle förhålla sig till det, men efter ett par dagar visste de att det räckte med att de visade var vattnet fanns.

Hur som helst, gick vi och lade oss tidigt den första kvällen. Det hade varit en lång resa och en ganska lång första dagsetapp. Redan vid åttatiden hördes det snarkningar från vårt lilla tält.

Till topps! /Joel