Utebloggen

 

Eller egentligen inte, för jag är inte alls på relationsrådshumör. Joel är frustrerad på sin halva av jordklotet och jag är frustrerad på min, men av olika anledningar. Den gemensamma nämnaren är hur pass viktig en topp kan vara egentligen. 

 

Det har varit för dåligt väder för att göra några toppförsök. De ligger i sina tält på High Camp och avvaktar. Det ska komma bra toppväder imorgon, lördag, så de kommer att göra ett försök då, men helt klart är att de inte kommer med sina planerade flighter hem, och att jag kanske får ringa Joels jobb och förklara att han inte är på plats när de har tänkt sig att han ska vara på plats. Jaha, ja. Joel mår bra, i alla fall. Han känner sig stark och frisk och vill bara upp nu.

 

Där Joel befinner sig har tillvaron helt tydligt smalnat av. Allt handlar om att ta toppen. Det finns inget annat som är viktigare just nu. Där jag befinner mig pågår det som är mitt vanliga liv, på ett ungefär, i alla fall. Det som jag vill att Joel ska vara en del av. Plus att jag har lagt till en dos oro för hur det ska gå och om och när det ska komma hem någon äkta make. Min ilska brukar komma lite senare, strax efter att de där topparna har bestigits och när Joel är tillbaks i skaplig civilisation. Den kom tidigt den här gången. Jag är arg för att jag inte trivs alls med att ha honom ute på nåt berg någonstans. Jag är arg för att vi inte kan prata mer än tre minuter var tredje dag. Jag är arg för att jag behöver gå omkring här och vara orolig och frustrerad. Blä!

 

Det här är ju inte min första mentala bergsbestigning. Jag har stått bredvid och tittat på i snart åtta år. Jag är inte säker på att det har blivit så mycket lättare, mer än att jag har utvecklat en och annan strategi och att jag kan tänka på att han brukar komma hem. Strategi ett är "hundratimmarsregeln". Den är applicerbar på precis allt som är jobbigt i livet, faktiskt. Om hundra timmar har det lättat. Hundra timmar efter att Joel har åkt har jag vant mig vid att han är borta, till exempel. Då har jag ställt om. Strategi nr två är halvtidsbrevet. Joel skriver ett brev innan han åker, som jag får öppna när han har varit borta halva den tid som det är tänkt att han ska vara iväg. Det är en bra grej - då har jag liksom ett delmål. Strategi nr tre är 10%-regeln som jag har infört och kommer att hålla hårt på nu (så att du vet, Joel!). Motsvarande tio procent av de pengarna som läggs på bergsklättring ska läggas på vård-av-relation. Det är ju snudd på fånigt lite, i alla fall om jag får göra värderingen av vad som är värt något på riktigt. För Antarktis blir det ganska så redigt med pengar, så där har jag definitivt något att se fram emot!

 

I tisdags fick jag ett blombud. Det gjorde mig glad, så klart! Joel hade fixat i förväg, innnan han åkte, så att den här fina buketten nådde mig en vardagseftermiddag i december. Pluspoäng på det! Jag ska tänka på det nu när jag är arg, på att han ju faktiskt emellanåt är mer klarsynt när det gäller vad som egentligen är viktigt. Om jag verkligen koncentrerar mig kanske min ilska kan blåsa bort de värsta molnen från Mt Vinson till imorgon, så att det går alldeles utmärkt att bara klättra upp och sen klättra ner och så åka hem.

 

Mot nya höjder! /Kristina