Vinson - Dag 18 till 20
På själva Luciadagen blev vädret så pass bra att Twin Otter-planen kunde komma in och hämta oss. Vi tog farväl av Tre-C och Wes för att sedan flyga i 40 minuter till Union Glacier. Av någon anledning flög planet väldigt lågt, vilket var ett häftigt perspektiv. Vi flög fram över glaciärstråk med bergskedjor på ömse sidor om oss.
Väl framme i Union Glacier fick vi en välsmakande lunch, speciellt uppskattade jag den färska salladen. Därefter blev det en dusch, en 3-minuters sådan, men ändå riktigt najs. Eftersom det finns en del skandinaver som jobbar åt ALE, så uppmärksammades Lucia, med att det serverades lussebullar - innehållandes saffran och russin! Vanligtvis brukar jag inte vara så mycket för bakverk av olika slag, men denna gång åt jag tre bullar och drack den traditionsenliga mjölken till. De övriga gästerna tittade misstroget på mig, inte för bullarna, men för mjölkens skull.
Vi var tvungna att vänta på Union att det planerade Iljusjin-planet skulle komma in. Just nu haltade hela programmet på ALE eftersom de hade massa gäster kvar från V1, vilka skulle ha varit utflugna för en vecka sedan. Det innebar att Union Glacier var lite överbefolkad. Av den anledningen tidigarelade de en proviantflygning så att vi, om vädret tillät det, skulle få flyga ut den 15:e december.
Det fanns inte mycket annat att göra än att vänta. Tiden fördrevs med schack med Pete och en tysk klättrare, Roger. ALE ordnade också en exkursion ut till Elephant's Head, en häftig klippformation i marmor. Och så fördrevs tiden fram tills det var dags för oss att lämna Antarktis.
Iljusjin-planet kunde flyga in den 15:e och vår grupp valde att åka tidigare ut till landningsbanan för att kunna få se planet landa. Som tur var, var denna flygning mycket bättre för min del, än då jag flög ut. Och även om jag uppskattade upplevelsen som Antarktis innebar, så kändes det som att det var dags att återvända hem. Jag skulle bli försenad till jobbet med ett par dagar, men min fru hade redan pratat med min chef och förklarat läget. Dessutom hade vi redan slagit rekordet för de mesta förseningarna för Vinson-klättrare.
Det var med blandade känslor som jag klev på planet och lämnade denna häftiga kontinent. Jag kunde ju inte låta bli att fundera på om jag någonsin kommer att få sätta min fot här igen.
Till topps! /Joel
Kommentarer
Trackback
