Utebloggen

Det går inte att sticka under stol med att alpinism kräver sina dödsoffer. Jag har varit inne på det förut, men faktum är att just riskerna ingår som en ingrediens i den cocktail som utgör alpinism. Hade denna sport varit helt ofarlig, är det tveksamt om den hade varit lika populär. Detta bekräftas t.ex. av att Mont Blanc, världens dödligaste berg lockar tusentals klättrare varje år. Det brukar dö ca. tio personer varje år i samband med klättring i Mont Blanc-massivet. Dock är det ändå mindre än 1% som förolyckas, detta trots att många inte är tillräckligt förberedda eller utrustade. Motsvarande siffra för Everest är ca. 7% om man jämför antalet som når toppen med dödsfall (relation ca. 2972/208). Med tanke på hur pass kommersialiserat berget är, dvs. många som ger sig på berget är alltför oerfarna, så kan ju risken synas acceptabel. Jämför man dessa siffror med t.ex. K2 där det ännu inte förekommer några "bergsturister", så inser man hur farligt K2 verkligen är. Det är 297 som har lyckats nå toppen, medan 77 dött på berget. Det ger en procentsats på 26%, mer än var fjärde! Dock finns det ett +8000 berg som är ännu dödligare, och det är Annapurna. Eftersom de flesta vanliga människor inte ens har hört talas om berget, så lockar det bara till sig erfarna klättrare. Och det gör statistiken ännu mer skrämmande, då 62 personer dött, medan 154 kunnat ta sig till toppen. Relationen är alltså 40% dödlighet! 40%! (Källa till statistiken för +8000) För att verkligen förstå hur farligt det är så kan man jämföra risken med att spela rysk roulett. Jag skulle inte ens överväga att spela med bara en kula. Att ge sig i kast med Annapurna kan jämföras med att spela rysk roulett alternerat med två eller tre kulor i trumman. Helt otroligt, och ändå åker folk dit!

Det här aktualiserar de ständiga frågorna, varför man håller på med detta? Om bergsbestigare har en speciell dödslängtan osv. Jag har behandlat dessa frågor i tidigare inlägg, så jag går inte in på det nu. Men på frågan om jag skulle kunna tänka mig att åka dit, så svarar jag: Faktiskt det skulle jag. Kanske inte idag, men däremot när jag har skaffat mig den nödvändiga erfarenheten osv. Varför? undrar du kanske. Svaret på det tänker jag ta någon annan gång.

Till topps! /Joel