Utebloggen

Nu stod jag där igen, och blickade ut över Sylmassivets silhuett. Förra gången jag stod där var strax efter jul, då omintetgjordes klättringen av dåligt väder. Jag, och min nyfunne klätterkamrat Lipe, befarade att vädret skulle sätta stopp även denna gång, för under anmarschen från Storulvån till Sylstationen blåste det ordentligt mycket. Vindhastigheter uppåt 19m/s hade uppmätts under dagen, och in över massivets västra delar vällde molnen in likt en störtflod. Hur som helst gick vi och slog upp vårt tält på Sylån, för att på så sätt komma närmare insteget. Eftersom vi sett många olika uppgifter på hur lång tid det tar att göra Syltraversen, så kändes det viktigt att kunna ta vara på dagsljuset. Vi visste att det skulle börja ljusna kring fem, och då ville vi vara vid första pinnackeln.

Alarmet satte igång vid 03.30. Allt var förberett, och vi fick snabbt i oss lite frukost innan vi begav oss ut i mörkret. Vinden hade mojnat och himlen klarnat. Det var verkligen en dag för klättring. I efterhand kunde vi faktiskt konstatera att vi hade haft tur med vädret, då ett annat sällskap hade tvingats vända om föregående dag + att dagen efter vår klättring inte alls bjöd på lika goda väderförhållanden. Hur som helst var jag och Lipe iväg en timme efter väckning, och på en och en halv timme hade vi tagit oss till första pinnackeln. Solen hade precis stigit upp och det var nästan helt vindstilla. För ett ögonblick stod jag där med böjt huvud och ödmjukt hjärta, för framför oss stundade klättring på snöklädda pinnacklar, samtidigt som vi omgavs av fjällvärldens obeskrivliga skönhet.

Första pinnackeln var enkel att ta sig uppför. Väl uppe på toppen kunde man inte missa firningsankaret. Eftersom det såg bra ut satte jag och Lipe direkt igång med att fira oss ned de 15 metrarna till foten av nästa pinnackel. Här mellan första och andra pinnackeln finns också ett bivackläger. Det var också här som gårdagens sällskap hade valt att avbryta klättringen. Det går alltså att ta sig till och från denna plats utan att behöva fira sig dit. På första pinnackeln fanns det ett litet krux som man kan välja att säkra, men varken jag eller Lipe kände att det behövdes, så vi körde bara på. Dock hade vi med oss säkringar, bl.a. kammar 2-4, större kilar och ett par pickets. Vi fick bara användning för de senare.

Andra och tredje pinnackeln innebar inga speciella problem. Mellan pinnacklarna och Templet var det en kortare kamvandring. Hur pass exponerad man upplever att den är, beror nog lite på tidigare erfarenheter, men för en ovan person hade den säkert känts lite läskig. Efter kammen var det bara att gå upp till Templets topp och följa den breda ryggen av berget fram till Storsola. På bortre sidan gick det nedför och kammen börjar svänga österut. Vandringen var ganska enkel, det gällde bara att hålla sig några meter in på kammen för att inte råka komma ut på någon hängdriva, men var man bara lite uppmärksam var risken för det obefintlig. När sedan kammen började gå uppför mot Storsylens topp, tog jag och Lipe en kortare lunchpaus. Vi behövde fylla på våra depåer inför den sista stora stigningen.

Vandringen uppför gick bra, men när vi närmade oss toppen insåg vi att det inte skulle bli någon söndagspromenad upp. Sommartid ska man följa kanten upp till toppen, det är ganska luftigt då man klättrar jämte stupet mot Sylglaciären. Även vintertid är denna led att föredra, men jag och Lipe kände oss lite tveksamma kring snöförhållandet utmed kanten, vilket spåren i snön avslöjade att även tidigare sällskap hade varit. Vi valde att vika av till vänster och försöka komma upp via sidan. Även detta visade sig vara riskfyllt. På några platser var det ganska brant och snön var inte att lita på. Vi satte våra snösäkringar, och som alltid hoppas man att de inte ska behöva utsättas för ett riktigt fall. Efter ett par krux så stod vi äntligen på Storsylens topp, 1761 möh. Nu hade vi bara Lillsylen kvar. Vandringen dit gick bra och vi kunde toppa ut nöjda och glada. Den sista biten tog vi sikte mot Vaktklumpen för att sedan ta oss ned mot Sylstationen. Hela turen, från och till tältet, tog drygt åtta timmar och uppskattas vara ca. 10km lång.

Jag är hur som helst tacksam för att jag äntligen fick genomföra denna klassiska alpina tur. Jag kan absolut rekommendera den för alla som vill klättra något i graden PD(+). Notera dock att min gradering är en uppskattning och gäller för vintertid. Sommartid blir graderingen förmodligen lägre.

Till topps! /Joel