Utebloggen

Här skriver jag om alla mina äventyr, från planering till genomförande. Under Kategorier kan man läsa om pågående samt redan genomförda expeditioner, och de tankar jag har/hade kring bl.a. utrustning, vägval och budget. Jag klättrar självständigt, dvs. icke-kommersiellt och utan guide. I huvudsak försöker jag genomföra mina bestigningar i god alpin stil, men eftersom säkerheten kommer i första hand, kan jag göra avsteg från detta när det är nödvändigt. Jag har medvetet valt att vara osponsrad för att kunna förbli genuin.

Vanthållare

Det sitter i detaljerna.

En lyckad bestigning sitter, i mångt och mycket, i detaljerna. Av den anledningen har jag gjort en konstruktion för vanthållare. Det finns färdiga varianter att köpa, och jag har en, men den jag har är opraktisk på så sätt att det är som armband man ska trä på sig. Jag klurade därför lite på en smidigare och enklare variant.

Vanthållare är nödvändigt att ha för att man ibland vill ta av sig tjocka vantar, t.ex. för att dricka vatten. Risken är då att man släpper fokus från vanten och den försvinner, t.ex. blir bortblåst av vinden. Och helt enligt principen, Murphys lag, så om något kan gå fel så gör det det förr eller senare om man inte bygger in säkerhetsåtgärder i systemet.

Principen är väldigt enkel, ett snöre med en tvärstropp som förs igenom en ring. Jag fäste snöret i flärpen på jackan, vilket gör att jag inte perforerade själva membranet. En annan fördel är också att när jag inte använder stroppen, så går det enkelt att stuva undan den och på så vis slippa att den hänger och slänger.

Genom att förenkla tillvaron går det mindre engergi åt till massa olika situationer som blir krångliga och kräver onödig energi. Nu stjälper vantarna i sig inte ett helt lass, men många bäckar små av energiläckage kan.