Utebloggen

Idag var det dags för huvudtoppen Jbel Toubkal (4167). Under gårdagen hade vi kommit i samspråk med en amerikansk guide och han hade tipsat oss om att vi skulle ta norra couloiren istället för normalleden som gick i den södra couloiren. Han garanterade oss att vi dels skulle få vara ensamma, dels få mer behållning av turen om vi tog den norra. Vi bestämde oss för att följa hans rekommendation och gå upp via den norra, men att sedan ta den södra på väg ned. Anders som hade blivit sämre under gårdagen skulle se om han mäktade med Toubkal senare under dagen, så jag och Daniel fick göra denna tur utan honom.

Halv åtta var vi på väg nerför dalen för att hitta insteget till den norra couloiren. För att inte tappa höjdmeter i onödan höll vi oss långt till höger och traverserade utmed bergets lägre delar. Efter ett tag kom vi fram till en mindre korridor som svängde likt en banan uppåt, till vad vi trodde norra couloiren. Dock insåg vi att vi kom upp på ett annat fält som löpte parallellt med den norra, och att vi var tvungna att ta oss over en ryggås för att komma rätt. Vi tog sikte på en svacka högre upp på ryggen, likt en näsrot. Vi visste ju inte vad som väntade oss, men förhoppningsvis skulle det gå att ta sig ned från ryggen på andra sidan. Denna väg var helt ospårad, så på ett sätt gjorde vi en egen variant av norra couloiren. Det var inga problem att hitta en väg ned från ryggen, så vi var nu på den kända leden. I huvudsak var det bara att sikta mot passet. Efter ett par timmars vandring hade vi slutligen nått upp till där det började plana ut. Ganska tidigt hade vi sett en kulle som skulle kunna vara förtoppen Imouzzer (4010). Trots begrundande av kartan var vi tveksamma, för det var bokstavligen bara en grushög. Kunde det där verkligen vara en topp? På grund av dess visuella obetydlighet valde vi att söka oss söderut mot tydligt högre områden. Vi tog höjdmeter för höjdmeter och innan vi visste ordet av så kunde vi se den välbekanta toppmarkören på Jbel Toubkal. Den lilla grushögen vi passerat där nere var alltså Imouzzer. Nåja, det var ändå ingen större förlust att vi inte gjorde den. Nu stod vi i alla fall på Nordafrikas och Atlasbergens högsta topp.

Vädret var helt underbart med värmande sol och helt vindstilla. Vi beundrade utsikten i minst en halvtimme. Runt om oss såg vi Haute Atlas breda ut sig. Och långt, långt i söder kunde man nästan skönja Saharaöknen. Det var en riktigt vacker dag. Efter att ha tagit våra foton följde vi leden till den södra couloiren. Den första delen leder ned till ett pass där leden delar sig. Från passet kan man även ta sig till den andra toppen Toubkal Ouest (4030). Jag och Daniel beslutade oss för att passa på och göra även den västra toppen. Och medan vi gick i passet, så såg vi Anders längre ned på berget. Det gladdes oss rejält att se att han kämpade sig uppför berget, trots förkylning och matförgiftning. Jag och Daniel passade på att äta lite lunch innan vi tog de sista hundra höjdmetrarna till toppen. I huvudsak bestod toppbestigningen av skråvandring på sten för att i slutet gå över till lite scambling. Väl nere från toppen var det bara att gå den breda och välupptrampade leden nedför berget till refugen. Bitvis var det en rejäl lutning, vilket var påfrestande för knäna. Vi förstod att det var en snabb väg upp, men den var riktigt tråkig.

Hela turen tog oss drygt fem timmar, men vi var ganska pigga och fräscha när vi satte oss i solen utanför stugan. En svalkande Coca-cola som belöning unnade vi oss också. Jag kan berätta att vi köpte allt vårt vatten från stugan, 15 dirham för 1,5L. Vi slapp på så vis omaket med att smälta snö, och det var nog ganska bra med tanke på att det var svårt att hitta ren snö i närheten av stugorna. Efter några timmar kom Anders ned från berget som en av de sista för dagen. Han var helt slut, men han hade nått toppen. Med tanke på förutsättningarna, så hade han gjort en riktig bedrift. Samtliga somnade in gott den natten.

Till topps! /Joel