Utebloggen

Eftersom det förmodligen skulle bli en lång dag, så gick vi upp hyggligt tidigt. Vi körde på lite lättare packningar, då vi skulle etablera ett ABC för en, max två dagar. Dagen började med en anmarsch på fyra-fem kilometer, tills vi kom upp på runt 4200 meters höjd. Bara anmarschen tog två och en halv timme. Först gick vi utmed bergets fot för att sedan svänga runt "kortsidan". Enligt kartan skulle det finnas en möjlig väg upp via en utlöpande rygg, men vi såg att det fanns en annan möjlig väg upp på "kortsidan". För att inte förlora mer tid valde vi att överge den tidigare planen och försöka på denna led istället.

De första 200 höjdmetrarna bestod av en längre snöbrant, innan vi kom till insteget av en couloir (ränna, korridor) som slingrade sig uppför berget som ett S. På håll såg det ut som en fin snövandring upp. På ömse sidor om couloiren var det också en hel del klippor som såg mindre inbjudande ut. Jag har redan skrivit om kvalitén på klipporna i området. När vi väl närmade oss S:et insåg vi att det var ganska brant och att det rörde sig om isklättring. Nu var det inte direkt solid is, utan mer snö täckt av ett lager is och skare. Hursomhelst började jag glatt ta mig uppför den första delen, utan rep, eftersom vi inte trodde det behövdes. Dock nådde jag ett krux ca. 20 meter upp som visade sig bli svårare än jag hade trott. Det var precis där "isen" började plana ut lite grann, och jag skulle bara ta mig över. Men det var också det smalaste stället där vattnet under gjorde att isen/snön var lös och bara luckrades upp när man försökte sätta yxorna. Ju mer jag försökte hitta grepp, desto mer blottlades stenarna inunder. Eftersom jag inte var säkrad av rep tvingades jag klättra ned igen.

    

Det fanns inga möjligheter att skapa stand utifrån klipporna vid insteget, men med ett par snösäkringar kunde vi nu klättra med rep. Benny som nu tog över kom upp till samma ställe, men även han tvingades att backa pga. avsaknaden att fäste för isyxor och stegjärn. Dock placerade han en kil i klippan innan han kom ned. Återigen gick jag som försteman, och med den lilla trygghet som kilen gav kunde jag ta mig förbi det första kruxet. Ganska snart insåg jag att det nästan inte fanns några möjligheter att säkra utmed vägen. Vi pratar riktigt långa runouts. I snitt kunde vi sätta två-tre placeringar per replängd, dvs. var 20:e meter. Och de placeringar vi kunde sätta var inte sådana som man skulle kalla bombsäkra. Det fanns inte ens stenar att slinga, då de flesta satt löst.

    

Jag kunde i alla fall ta upp Benny, och han kunde nu ta andra repan. Inför tredje repan fanns det återigen inga säkringsmöjligheter. Couloiren som nu gjorde en tvär sväng, tvingade mig att klättra ut på ett mixat parti. Några meter av en traversklättring, med en djup ravin nedanför, samtidigt som standplatsen bestod av Benny. Vi körde lite som vid kamvandringsprincipen att om jag föll, så skulle Benny som stod längre ned i couloiren kunna hejda fallet pga. att han stod som motvikt på andra sidan av ravinkanten. Ingen optimal lösning, men den enda vi kunde finna. Jag tog mig dock förbi det andra kruxet för leden, men det var uppenbart att underlaget inte var det bästa. Under den tunna skorpan av is fanns det bara massa lösa stenar. Efter detta parti började couloiren att plana ut lite grann. Vi hade tagit oss förbi de mer tekniska partierna (3-4 replängder), och hade hyfsat brant snöklättring framför oss.

Som vanligt bar snön oss inte riktigt, utan vi sjönk igenom ganska ofta. Det innebar att det var otroligt slitsamt att gå som försteman. Vi turades givetvis om med bördan. För det mesta var det också så brant att vi tvingades klättra på alla fyra, dvs. med hjälp av isyxorna. Det är inte som att isklättra, utan man håller isyxorna lite högre upp på skaftet och använder dem mer som stegjärn. En säkrare form av klättring, men det tar en del på krafterna. Snöbranten verkade aldrig vilja ta slut. Vi hade gått så där på alla fyra under ett par timmar innan vi började nå så pass högt upp att det planade ut tillräckligt för att kunna gå upprätt.

 

Nedifrån dalen hade vi sett, vad vi trodde var toppen, en större klippa. Dock visade det sig att toppen hade döljt sig bakom och egentligen bestod av en snökam. Problemet var bara att vi inte riktigt kunde överblicka terrängen, eftersom det drog in ett moln som gjorde att vi bara kunde se ca. 30 meter framför oss. Vi förstod dock att den snörygg som vi stod på borde leda upp mot toppen, så vi följde den. Att det blev en whiteout var inte alls lägligt, inte bara för att hitta upp, utan mer för hur vi skulle hitta ned. Vår första tanke var att vi skulle försöka gå ned en annan väg, dvs. leta upp den där kammen som vi från början hade tänkt ta upp. Vi ville inte klättra ned genom couloiren som var så pass svårsäkrad. Det fanns inga bra möjligheter till firningspunkter där. Hursomhelst började det precis lätta när vi närmade oss vad vi trodde var toppen. Våra höjdmätare indikerade att den borde komma ganska snart.

Snön blev nu djupare och än jobbigare som alltid på läsidan av en kam. Dessutom bestod den av ett snölager på skare med sockersnö under. Om vi inte var försiktiga skulle vi kunna provocera fram en lavin, så det blev inget onödigt stampande eller sparkande. Snön höll, och inom kort kunde vi äntligen kliva upp på toppen av berget. Vi hade tur för när vi stod där så hade molnet dragit förbi, och vi kunde se hyfsat väl var vi befann oss.

 

Väl på toppen kl. 14.00 ville vi ingenting mer än att bara komma ned. Klättringen upp hade tagit betydligt längre tid än vad vi beräknat, så några snabba toppbilder och en GPS-fix (5307 möh) var det enda vi hann med innan vi började gå ned igen. På toppen var vi dock med om något som jag aldrig upplevt förut. Det var som om vi blev elektriskt laddade på något sätt. Det var som en stark statisk elektricitet. Det surrade och sprakade om oss. Känslan var lite stickande, och både jag och Benny upplevde den. Konstigt. Hursomhelst hade vi bestämt oss för att gå ned samma väg som vi kommit upp. Dels för att vi inte visste om det skulle gå att ta sig ned den andra vägen, dels för att det började dra in moln igen, och man vill inte gå på okända snökammar.

Vi gick väldigt försiktigt nedför partiet som verkade lite lavinbenäget, men lite längre ned kunde vi gå mer obehindrat. Dock byggdes det upp massa snö under våra stegjärn pga. snön blivit upptinad, men när lutningen började bli brantare började vi bakklättra på alla fyra. Vi kom hyfsat raskt ned till couloiren, men nu återstod den svåraste delen av nedklättringen. Vi beslutade oss för att köra omvänd säkringsklättring, dvs. stand uppe, en klättrar ned och sätter säkringar utmed vägen för att sedan säkra den ovan. Visserligen blir det lite mer riskabelt för andreman, men ändå säkrare än att klättra solo. Problemet var bara att det var om än svårare att hitta säkringsmöjligheter nu. På morgonen gick det att placera riktigt bra snösäkringar, men nu var den möjligheten borta. Stenar som suttit hyfsat fastfrusna var nu lösa, och samma stenar som vi säkrat med på vägen upp, visade sig sitta helt löst på vägen ned. Vissa standplatser bestod bara av en enda kil (4a). Inte särskilt bra, men det fanns inget annat. Den mesta klippan bestod av skifferliknande sten. Hittade man en bra spricka, så var det som rena julafton.

 

Vid det andra kruxet fick Benny återigen fungera som standplats. Lite nervöst var det allt att bakklättra isen som nu hade blivit ännu sämre. Vi kunde dock passera det med hjälp av att offra en kil och fortsätta vår väg ned. Jag började dock bli lite stressad för det började skymma. Jag var blöt om fötter och händer, och temperaturen började sjunka. Jag visste ju att vi hade det svåraste kruxet kvar. Benny klättrade ned precis till kruxet och därifrån tog han ned mig. Nu var bara frågan hur vi skulle kunna klättra säkert nedför kruxet. Någon spricka att sätta en kil i fanns inte. Inte heller några stenblock att slinga. Som tur var hittade jag en fin liten spricka som vi kunde slå in en pitong i. Den satt som en smäck. Man vet det när man hör det där perfekta metalliska ljudet. På så vis kunde vi nu fira oss ned de sista 25 meterna på couloiren, och förbi kruxet. Nu återstod bara en snällare snösluttning innan vi återigen stod vid våra ryggsäckar som vi lämnat vid bergets fot.

 

Klockan hade precis hunnit bli nio på kvällen, och det var nu helt mörkt. Det hade tagit oss tolv timmar, ganska precis, att klättra upp och ned för berget. Vi tog på oss pannlampor och började leta efter en bra tältplats. Vi fann en efter en stunds letande, och utan några krusiduller slog vi upp tältet och lade oss för att sova. Vi hade helt övergett planen att försöka ta den andra toppen följande dagen. Vi var helt nöjda med dagens bedrift, och kände oss nu mätta på berg.

 

Berget är namngivet efter Bennys mamma som fyllde år i dagarna. Leden graderas till D+, mycket för svårigheterna i couloiren. Klättringen i sig är inte så otroligt avancerad, men det är svårsäkrat. Om man tycker att  0.5 eller Green Gully i Skottland är svårsäkrade, så är det inget jämfört med detta + att här var isens/snöns kvalité mycket sämre. I princip kan man bara sätta 2-3 säkringar per replängd. Lång snöklättring, viss lavinrisk mot toppkammen. Nedstigningen utgör också ett problem, då det inte finns någon fästpunkt att fira från på vägen ned i couloiren.