Utebloggen

Toppdagen, alarmet gick 01.00 på natten. Det var bara att snabbt ta sig ur sovsäcken för ju längre man drar sig, desto mer motstånd bygger man upp mot att vilja ta sig an mörkret och kylan. Eftersom det mesta redan var förberett, så kunde vi lämna lägret vid 02.15. Mörkret var kompakt, men det var inga problem med att hitta vägen, dels hade vi rekognoscerat tidigare, dels var leden välmarkerad med pinnar. Vi höll ett sakta men stadigt tempo uppför ett ganska långt uppförslut. Det var faktiskt lite av en fördel att vi inte kunde se så långt framför oss, för då var det bara att trampa på. Vi visste att leden skulle vika av till ett långt traverserande slag till vänster på ca. 5000 meters höjd. Att se hela vägen hade inneburit en helt annan psykologisk utmaning. Tiden gick och vi med den. Framåt morgontimmarna nådde vi upp till slaget och vi kunde nu börja skönja sadeln som skilde öst- och västtoppen.

Halvvägs på traversen, och med drygt 400 höjdmeter kvar, ställdes vår grupp inför en knivig situation. Maer hade det ganska tungt på vägen upp, i efterhand visade det sig att hon hade något konstigt i kroppen för dagen efter fick hon en rejäl feber. Givetvis inverkade detta negativt, då hennes kropp inte svarade på acklimatiseringen. Huvudvärk och lättare illamående hade kantat hela bestigningen, och inte blev det bättre av att vi övriga tre gärna höll ett högre tempo på toppdagen. Efter en smärtsam diskussion, och givetvis med en stor besvikelse, valde hon att vända om. Faktum är att jag tycker det var en bedrift att bara komma så pass högt som hon gjorde. Jag anser mig själv som en envis person, men det är nog ingenting jämfört med det Maer visade upp. Dock kände vi alla ett behov av att ventilera det som hade hänt när vi väl var nere i Azau igen, för det var många tankar och känslor i omlopp hos oss alla.  

Jag, Dawe och Elbe fortsatte senare mot toppen, och ganska snart nådde vi sadeln. Leden planar ut en stund för att sedan bli ganska brant när man ska ta sig uppför de sista hundratals metrarna. Det hade redan varit en ganska lång dag, men nu fick vi pulsa oss fram i sockersnö. Där det var som brantast kunde man ibland finna sig själv nedanför den punkt som man stod på när man hade påbörjat steget. En annan försvårande omständighet var att det från början stjärnklara vädret hade bytts mot vindpinande molnighet. Men nu var vi nära, mindre än ett par hundra höjdmeter från toppen. Dock hade vi några nervkittlande partier kvar, då det var tämligen brant och fotfästet var lite skralt. Trots detta så satte vi aldrig på oss våra stegjärn under hela uppvägen. Stavar och en bestämd tåspark räckte, men på nedvägen bar vi stegjärn för säkerhetens skull. Hur som helst kom vi efter idogt stretande upp på platån av den västra höjden. Fastän vi var riktigt nära nu, så kändes det som om vi aldrig kom fram till toppen. En bidragande orsak därtill var nog att vi inte såg den förrän vi bara var ett stenkast från den. Men när den väl var synlig var det bara att trycka ifrån, och strax så stod vi där på Europas tak.

Vi hade klarat det, 08.30 stod vi där, 5642 meter över havet! Till vår glädje så uppstod det en lucka i molntäcket precis när vi hade nått toppen, så osannolikt nog, fick vi en riktigt fin stund där uppe. Efter de obligatoriska toppbilderna, så var det bara att bege oss ned. Vi hade nått toppen som några av de första denna dag, vilket var skönt, för medan vi gick så mötte vi ett veritabelt lämmeltåg av folk som var på väg upp. Det är alltid skönt att vara den som är på väg ned när man möts sådär på berget. Till lägret kom vi efter ett par timmar och då var vi ganska utpumpade. Vi fyllde på våra vätske- och energidepåer innan vi packade ihop lägret och begav oss ned till Azau. Till middag nere i byn blev det givetvis en rejäl pizza och därtill det lokala ölet Terek.

Trots att vi hade två hela dagar kvar av vår vistelse, så kan man säga att äventyret slutade där. Den sista tiden fylldes bara med "vanligt" turistande, dvs. bukstinnande måltider, souvenirjakt och vodkadimma. Hemresan gick helt enligt planerna, och så här i efterhand kan jag konstatera att allt med logistik och byråkrati gick överraskande bra. Mycket av det får vi tacka Pilgrim för. De 1900 kr de kostade sparade oss nog en hel del möda. Ett resultat av våra lata dagar var att vi började prata om att bestiga Kilimanjaro och Denali ganska snart. Det är inte osannolikt att jag väljer att försöka bestiga dessa berg nästa år, och därför skjuta upp min Grönlandsresa.

Avslutningsvis vill jag bara tacka mina sputnikar (ry. reskamrater); Maer, Elbe och Dawe. Jag har fått skratta mycket under resans gång, speciellt uppskattar jag våra kortspelsomgångar med plump, fyrmanswhist och vänd-åtta :)

Till topps! /Joel