Utebloggen

Hela sällskapet vaknade ganska tidigt. Bärarna packade idag ihop sina saker och återvände till djungeln. Det innebar att vi inte längre hade dem i närheten. Vi hade inte fått någon mat- och vattenleverans på kvällen, och bristen på vatten började sätta sina spår. Lizz uppvisade tecken på AMS (Acute Mountain Sickness), men vi var alla ganska nedgångna. Vi var tvungna att göra något. Vi kunde inte bara vänta med tanke på vårt tillstånd.

 

Vi hade först en from förhoppning om att säkerhetspersonal skulle komma med mat och vatten på morgonen, men det insåg vi snart att vi kunde glömma. Av den anledningen började vi att gå ned i gruvan igen. Vi var desperata och behövde komma i kontakt med säkerhetspersonal, eller vilka som helst. Vi hade kommit ganska långt så mötte vi en bil med tre arbetare. De stannade och vi förklarade läget för dem. De var väldigt hjälpsamma och såg till att vi fick vatten och något att äta. Vi förklarade att en av oss var höjdsjuk och att vi behövde hjälp. De tillkallade säkerhetspersonal via radion, men när dessa väl kom var deras enda besked att vi skulle tillbaka till containern.

 

Säkerhetskillarna visste inte ens vilka vi var, så någon kommunikation och överlämning verkar inte ha skett internt på säkerhetsavdelningen. Vi förklarade att vi alla mådde dåligt och en var höjdsjuk. Det brydde sig inte säkerhetskillarna sig i. Dock var gruvarbetarna mer förstående och de tog oss helt sonika in i sin bil och körde oss till sjukstugan mot säkerhetskillarnas önskan. Väl där blev Lizz undersökt av en riktigt hjälpsam sjukvårdare som talade bra engelska. Det visade sig att Lizz syremättnad var långt under normalvärde.

 

För första gången på två dygn kunde vi andas ut. Vi kände det som att vi faktiskt blev lyssnade till här och att man månade om vårt tillstånd. Det verkade som att ryktet om att vi befann oss i sjukstugan hade spridit sig, för strax kom en man vid namn Hendrik och pratade med oss. Han hade mat och vatten med sig. Det visade sig senare att den polska ambassaden hade kommit i kontakt med honom via någons bekant bekant, och fått honom att hjälpa oss på något sätt. Hendrik hörde till kvalitetsavdelningen, så han hade inget inflytande över processen kring vår internering. Han var dock väldigt vänlig och hjälpsam. Dock fick vi veta att tre personer hade blivit dödade utanför Tembagapura under gårdagen. En säkerhetskille, en militär och deras chaufför. De hade blivit huggna till döds med machete. Man visste inte vilka som hade gjort det men troligtvis papuanska separatister. Det kan vara en förklaring till att säkerhetsavdelningen verkade ha glömt bort oss. De hade annat att tänka på.

 

Under tiden hade vår vänliga sjukvårdare kontaktat sina överordnade. Till saken hör att dessa överordnade inte är indonesier, utan amerikaner, sydafrikaner och europeiska nationaliteter. Efter ett par timmar kom en amerikansk sjukvårdare vid namn Matt. Han satte sig hos oss och lyssnade på vår historia. Han tog del av de värden som Lizz hade och han förklarade att ha skulle få ned oss från berget på ett eller annat sätt, men det skulle kosta några hundra dollar. Matt hade bakgrund som sjukvårdare från både Irak och Afghanistan. Han hade jobbat åt ett företag som kontrakterades av den amerikanska försvarsmakten.

 

Det kändes som en enorm lättnad att han kom, och att han så tydligt deklarerade att det skulle ordna sig. I enkelhet gick planen ut på följande: Lizz och Miłka skulle tas ned från gruvan med hänvisning till medicinska skäl. Som Matt konstaterade så var det lite chauvinistiskt, men ibland får man anpassa sig efter situationen. De skulle få åka ambulans ned  till Tembagapura via en mycket brant väg, vilket gjorde att man endast kunde ta två personer utöver förarna.

 

Det gjorde att jag och Pete skulle ta oss ned på annat sätt. Vi fick dock komma ned med hänvisning till att man inte splittrar ett sällskap som vårt. Vi skulle dock först få åka med den indonesiske sjukvårdskillen och hämta våra packningar som fortfarande låg uppe vid containern. Säkerhetspersonalen hade först sagt att vi skulle bli tvungna att lämna sakerna. Givetvis var de ute efter våra saker, men Matt hade tydligt markerat att grejerna skulle med ned. Några samtal till rätt personer inom säkerhetsavdelningen var de tvungna att göra för att vi med säkerhet skulle få fri lejd.

 

Jag och Pete kunde därefter åka iväg med Matts personal och hämta packningarna för att sedan bli körda till en linbana. Det visade sig att linbanan hölls kvar för att vi skulle hinna med den av Hendrik som också hade involverats i hela apparaten att få ned oss. Tyvärr, var det alltför dåligt väder, surprise, surprise, för att vi skulle kunna se något, men man faller ca. 2000 höjdmeter inom loppet av några minuter. Även om vi inte såg något så kände vi bokstavligen av den häftiga resan.

 

Väl nere kunde vi se ambulansen som Lizz och Miłka hade åkt ned. Vi kunde nu alla hoppa in i en annan bil med våra packningar, och vägen ned till Tembagapura och sjukhuset var riktigt fin. Vid sjukhuset möttes vi av huvudsjuksköterskan från Sydafrika och en annan amerikan vid namn Vince. Vi togs in i vänthallen och Lizz fick gå till läkaren för undersökning. Det visade sig att Vince var en före detta US ranger som också varit i Irak och Afghanistan. Vince stod i direktkontakt med den brittiska ambassaden via telefon och när ambassaden ville få ett av våra telefonnummer lämnade jag mitt nummer. Det visade sig att våra ambassader hade varit i kontakt med gruvan, men på frågan om alla hade varit det, så svarade Vince att den polska och den brittiska hade det, men inte den svenska.

 

Vince förklarade att deras avsikt var att få oss med på en buss till Timika innan 15. Just nu hände det så mycket inom gruvområdet, vilket hade samband med de tre som avrättats under gårdagen, så de ville bara bli av med oss. Det vore ett problem mindre. Vi fick betala 380$ var för medicinsk transport och undersökning. Därefter skulle vi åka till säkerhetsavdelningens kontor för förhör, men vi slapp förhöret, utan säkerhetsavdelningen nöjde sig med att ta kopior på våra pass, ta foto på oss samt låta oss skriva på en försäkran om att vi aldrig mer ska återkomma till gruvan. Oavsett anledning. Vi kan inte ange medicinska eller andra nödskäl. Ingen orsak är giltig. I försäkran förklarar vi också att vi inte får fota eller publicera bilder från gruvan. Det var bara att skriva på.

 

Nu skulle bara busstransporten ordnas från Tembagapura till Timika. Vi lastades in i jeep som tog oss till busstationen. Föraren hette Jeff och var en före detta marinkårssoldat som också tjänstgjort i Irak, Afghanistan och andra ställen. Han skulle se till att vi hamnade på en "bra" buss. Vi fattade inte riktigt vad han menade, men vi tog det med ro. Snart skulle vi äntligen få lämna detta ställe. Medan vi satt och väntade i jeepen kom en fjärde amerikan, Jason. Han skulle följa med bussen, fast i egen jeep. Det visade sig att även Jason var en före detta militär, en hundförare som också han varit i både Irak och Afghanistan. Han förklarade att vi skulle åka i en busskonvoj om ca. 15 bussar. Bussarna var specialkonstruerade, skottsäkra och insynsskyddade. Det var över ett år sedan en busskonvoj attackerats, men om det skulle hända var det bara att kasta sig ned på golvet. Det lät ju betryggande.

 

 

 

Till slut fick vi kliva ombord på en buss. Ganska långt bak i konvojen. Antagligen för att vara hyfsat nära Jasons bil. Konvojen började rulla. Färden skulle ta två timmar. Skönt att få komma till Timika. Allt gick bra och vi anlände runt femtiden till staden. Vi hade kunnat kontakta vår arrangör i Tembagapura och när vi väl var ute ur gruvan kunde de hjälpa oss igen. De ordnade med hämtning från busstationen och vi blev körda till samma hotell som vi bott på tidigare. En dusch, en god middag och en natts sömn i en säng var välgörande.

 

   

 

Dock kunde ingen av oss vara riktigt avslappnade än. Vi befann oss fortfarande inom gruvans "område". Det har hänt att klättrare har blivit hämtade i Timika för att de skrivit något olämpligt på t.ex. Facebook. Vi höll låg profil vad det gällde sociala medier.

 

Har du knäckt mönstret gällande amerikanerna? Visst, det är ett amerikanskt bolag som äger gruvan, men de killarna som vi träffade och fick hjälp av var inga gruvarbetare, precis. Det var legosoldater. Jag har gjort lite efterforskningar i efterhand, och mycket riktigt har det visat sig att Freeport hyr in legosoldater, och att dessa har varit inblandade i övergrepp mot lokalbefolkningen tidigare. Jag vill absolut inte hävda att de som hjälpte oss ska kopplas till dessa händelser, men att Freeport anlitar legosoldater gör att man förstår att det rör sig om en helt annan division. Förstå, vilka ekonomiska intressen det finns här. Att gruvan har både den indonesiska militären och polisen i sin ficka räcker inte. Det är inte som att råka traska in på LKAB:s område.

 

Man ska vara försiktig med egna tolkningar och analyser, men att de ogillar klättrare inom gruvans område handlar nog inte så mycket om olycksfallsrisker, vilket de vill påskina, utan snarare är det så att de inte vill att obehöriga ska få syn på något obekvämt. Med dessa ekonomiska intressen uppstår motsättningar och spänningar. Kanske är det ibland bäst att inte veta hur det guld och det koppar som bl.a. finns i din mobiltelefon hamnade där.

 

Till topps! /Joel