Utebloggen

Med stela och ömma ben kröp jag ut från mitt blöta tält. Mitt fina Black Diamond Firstlight-tält som jag är så stolt över var ungefär lika tätt som ett durkslag. Jag hade valt tältet för att det vägde så lite. Ett utmärkt alpinisttält, dvs. ståndaktigt mot hård vind och snö. Dock inte lämpat för regnperiod i djungeln. Det mesta var blött inuti.

 

Gårdagen hade följt det gängse vädermönstret. Det är uppehåll under dagen, men från eftermiddagen fram till morgonen regnar det mest hela tiden. Ett faktum som inte gjorde min sovsäck något torrare. Jag försökte desperat torka så mycket grejer han kunde under morgontimmen. Förkylningen som jag dragit på mig i Timika blev ju inte bättre av att jag låg inlindad i mitt fjälster till sovsäck.

 

 

Efter frukost och morgonbön kunde vi fortsätta vår vandring, djupare in i djungeln. Ganska snart kunde jag konstatera att guiderna hade rätt. Terrängen var än jävligare idag. Mer lera, djupare lera, mer lerig lera, hala stockar som man skulle balansera på, rötter överallt. Lägg därtill att det gick upp och ned hela tiden. Som tur var var det inte lika varmt denna dag. Benen kändes ganska okej till en början, men efter några timmar stapplade jag fram som om jag gick på styltor. Krampen hade min lårmuskler i ett fast grepp. Det kändes nästan som lite rigor mortis.

 

I allt detta slit, kunde jag bara tänka på att jag är för gammalt för det här. Varför betala 100 000 för att plåga mig själv? Jag såg på mina kamrater som ganska obehindrat traskade fram, medan jag hasade efter med min överdimensionerade puckel på ryggen. Jag bar ca. 25 kilo på ryggen med allt vad det innebär för balansen. Jag kan säga att alla mina timmar på balansbrädan säkerligen räddade mig flertalet gånger från underarmsfrakturer. Dock fick mina händer ta ganska mycket stryk. Eftersom jag greppade i allt som jag kunde få tag på fick jag stick- och skärsår överallt. Min taktik var också tacksamt för blodiglarna, vilket jag om kvällen fick dra loss från mina händer. Elaka rackare. Jag har mer än två veckor efteråt märken kvar efter dem.

 

Jag ska villigt erkänna att jag började umgås med tanken att låta bärarna ta min packning. Tänk att få sväva fram över lera, stockar och rötter, med endast fem kilo på ryggen. Jag skulle vara som en kolibri på ett fält med blommor. Hummande och sörplande. Men det är nu det som finns innanför pannbenet kickar igång, och då syftar jag inte på frontalloben. Lite norrländsk tjurighet, några väl valda finska svordomar, och mina krampande lår får fortsätta slava under stolthetens tyngd.

 

Efter sex timmars vandring når vi äntligen fram till Ruma Payun (2600 möh). Egentligen hade guiderna planer på att vi skulle gå ytterligare tre timmar till Blind Man Camp, men eftersom regnet började falla, slog bärarna helt sonika läger här. Både jag och engelsmannen Pete var nog tacksamma för det. Båda var vi ganska slutkörda vid det här laget.

 

 

Kvällen ägnades åt samma ritualer som föregående kväll. Hänga blöta kläder på tork hos bärarna i samband med en liten språklektion. Senare i tältet satt jag och masserade mina arma lår en timme innan jag till slut somnade helt utmattad.

 

Till topps! /Joel