Hundratimmars-regeln

Då, så. Joel har åkt. Igår blev det tåg till Arlanda, flyg till Bankok och ett nytt flyg till Bali. Idag har Joel träffat sin klättringsgrupp, som består av honom själv, guiden Denny, ett brittiskt par och en kvinna ifrån Polen. De var ut och åt middag tillsammans, och sen trodde Joel att han skulle få sova en natt på det fina hotellet i Denpasar, men flyget till Nya Guinea visade sig gå samma natt. De anländer dit, till Timika, inom några timmar. 
 
Det har visat sig att spot-en än så länge inte fungerar, och det fanns ju en sådan misstanke redan innan. Det här området ligger i gränsområdet för vad som har täckning, och det ser inte så lovande ut. Suck. Joel har antagligen mobiltäckning imorgon, men sen blir det något sms ifrån gruppens satellittelefon som kontakt under den närmaste dryga veckan. Jag har lite svårt att göra så mycket åt det härifrån just nu. Joel brukar vara noga med att höra av sig, så jag litar på det, men det blir ju inga långa utläggningar om livet, precis just nu.
 
Efter ett antal expeditioner har jag lärt mig ungefär hur det fungerar för min del. Den första fasen, hundratimmars-regeln, är den jobbigaste. Det är då jag går ifrån vår nästan ständiga närvaro, till att Joel plötsligt är rejält långt borta och inte går att bara få tag på. Då är tomheten påtaglig och det är långt kvar till expeditionsslut. Efter hundra timmar infaller någon slags nyorientering. Då har jag hunnit vänja mig. Jag har ju ett liv här, som pågår intensivt, trots att Joel är tillfälligt frånvarande. De första hundra timmarna är värst. Jag har kommit till 37 timmar nu. And counting!
 
Mot nya höjder!
Kristina
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0