Att våga vara rädd
Många gånger har jag sett youtube-klipp med människor som gör saker som får mina skinkor att dra ihop sig av pur förskräckelse. Det kan vara allt från friklättring av lodräta bergsväggar till att dyka ned i en liten pool från en 50 meter hög ställning. Det är knappt att jag kan styra min mus för all handsvett. Alla kan vi nog enas om att det krävs en hel del mod att kunna genomföra dessa grejer. Eller låt mig nyansera det hela lite grann, förutsatt att de faktiskt övervinner ett visst mått av rädsla, så är det mod. Helt enligt devisen "det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd" som Tove Jansson låter Muminpappan uttrycka det i Muminböckerna.Själv är jag inte alls så modig som jag själv vill tro, t.ex. har jag ofta backat från att leda relativt enkla leder på både klippa och is, för att jag tvivlat på min egen förmåga. Ganska ofta är jag rädd för vad andra ska tycka och säga, och lika ofta vågar jag inte ta det där steget och följa min dröm fullt ut. Det är inte alltid lätt att vara modig.
När det gäller bergsbestigning är jag fullt medveten om att jag ibland tar risker. För det mesta försöker jag minimera dessa, men jag kan inte styra över laviner, seracer och andra objektiva faror. Inför varje berg ställs jag inför frågan hur långt jag är villig att gå för att nå toppen. Det man måste komma ihåg är att jag endast är en glad amatör. Jag är ingen professionell äventyrare. Bergsklättringen är inte hela min värld. Jag är ganska rädd om min hälsa och mitt liv, vilket innebär att jag säkert vänder om långt innan de riktiga hardcore-alpinisterna.
Om man inte är rädd om livet, älskar man för lite. Det finns så mycket och så många jag älskar, och trots att jag också älskar bergen, så är de inte värda mitt liv. Jag väljer att våga vara rädd.
Till topps! /Joel
Väl skrivet!
Känner igen mig i det där med rädslan för vad andra skall tycka och tänka. För mig påverkar andras åsikter alldeles för ofta mina val och som du skriver, från att leva mitt liv fullt ut. Det är tur att det finns inspiratörer på nätet som legitimerar den för andra meningslösa strävan efter att bestiga berg
Samtidigt kan det också vara en sporre. Oron över vad andra skall tycka om mig har också gjort att jag tagit steget jag vanligtvis inte skulle vågat för att sedan belönas med en mycket starkare självtillit även om jag inte förändrats i andras ögon.
Jag började läsa din blogg nyligen och har egentligen inte läst dina tidigare inlägg och därmed inte insett förens nu att det "bara" är lite över tre år sedan du proklamerade dig som nybörjare och ämnade sätta iväg mot Sydamerika.
Det är en enorm prestation i mina ögon vad du åstadkommit sedan dess som "glad amatör". Aconcagua skrämmer mig till exempel, för att inte tala om Denali som utseddes till det farligaste berget 2011 av Outside.
Keep up the good work!
Tack för din respons! Jag är en glad amatör, men jag försöker att vara hängiven iaf. Det är faktiskt otroligt vad man hinner med på kort tid om man bara bestämmer sig :)
