Utebloggen

Nästa gästbloggare brukar faktiskt skriva här på bloggen ibland. Denna gång ska hon dock berätta om de tankar och känslor som dyker upp när någon man står nära åker iväg till avlägsna och ogästvänliga platser.
----------------------

Det händer att Joel svävar iväg. Och inte alldeles sällan heller. Mitt i ett intressant och animerat samtal, en god middag på tu man hand eller framför en film i tv-soffan kan blicken förirra sig i fjärran, han tar sig känslosamt mot bröstet och suckar längtansfullt. Det märkliga är att då är det inte mig han tänker på. Då är det bergen eller vildmarken eller isarna som drar.

Jag är ingen klättrare, bergsbestigare eller friluftsmänniska-in-absurdum. Jag är höjdrädd och noga med syresättningen. Jag har mycket få, om ens några, tältnätter per år. Jag fryser även om sovsäcken ska klara minus trettio grader. Jag skulle aldrig ha loggat in på utsidan.se, eller joljon.blogg.se heller, för den delen, om det inte varit för det liv jag delar med Joel. Mina utmaningar ser annorlunda ut, även om jag absolut uppskattar skogar, lagom höga höjder och frusna sjöar. Det händer ju faktiskt att jag driver en alpinistblogg, men oddsen för att jag skulle göra det var osannolikt låga. Vi delar alltså inte den här passionen för alpinism och äventyr, Joel och jag. Vi delar annat.

Det händer att jag får frågan hur jag hanterar att den här killen vill dra iväg och klättra högt och vara borta länge så fort han får chansen. Svaret beror nog helt på vilken dag det är, eller möjligen vem som frågar. Jag tycker inte alltid att det är alldeles enkelt och alldeles roligt. Jag är glad för Joels drivkraft, beslutsamhet och viljestyrka, och jag kan till viss del förstå hans behov av att få leva det livet. Jag står rätt balanserat på mina egna ben, och mår inte alltför illa av hans frånvaro – men…det finns absolut aspekter av hans uppslukande intresse som jag har det jobbigt med. Jag tycker inte om när det är farligt. Eller länge. Eller svårtillgängligt, så man inte kan få några rapporter. (Som på Denali och med den där spoten de struntade i på slutet, till exempel!) Vi har utarbetat ett system med invecklade regler och möjliga undantagstillstånd, och även om vi pratar lite skämtsamt kring det, så finns det en hel del allvar bakom. Vi måste anpassa oss till varandra – och ingen av oss är direkt viljesvag. Jag är envis, jag också, och kan dessutom ståta med en egenskap Joel inte har: jag har gott minne. Jag vet vad som har sagts. Kanske är det förhandlingarna inför bergsäventyren som är Joels största utmaning?

Så hur hanterar man då att han packar och drar? Det är tudelat, och det är inte lätt och ibland är jag rasande arg. Ett av Joels förslag på lösning är att jag ska ”förlika mig”. Jag har lite svårt för det emellanåt, jag tar det mer över tid. Långsam tillvänjning vid tanken. Jag bjuder ofta på rejält motstånd, allierad med andra av Joels anhöriga, i alla fall vad det gäller de längre utflykterna. Jag motsätter mig inte de små turerna, till exempel till Skottland eller Alperna. Dessutom är jag ju stolt över den här mannen. Ibland är han lite knasig, men han gör något få andra gör. Han följer sina drömmar. Han strävar medvetet mot sina mål. Han gör någonting med sitt liv och låter inte bara dagarna passera. Men han behöver definitivt ett sänke som gör att han inte svävar iväg alltför mycket. Ett ankare. Och någon som bloggar åt honom. Och om inte annat, så ser jag ju verkligen fram emot att han kommer hem igen.

Mot nya höjder!
                      /Kristina