Utebloggen

Dag 25 - Det kändes bra att vakna upp i baslägret, trots att det inte är någon plats man skulle vilja tillbringa sin semester på. Dagen ägnades mest åt vård av utrustning och senare på kvällen beställde vi middag i mässtältet. Måltiden gick på 12€, vilket måste anses vara ett hutlöst pris. Men alternativen som var frystorkat eller svält kändes mindre lockande. Vi var tvungna att få i oss lite näring. Maten smakade gott, men den kom ut lika snabbt som den kommit in. Under dagen blev vi bekanta med ett par belgare som hade vandrat in till baslägret. Nu väntade de också på att få flyga ut med samma helikopter som vi.

Dag 26 - På södra glaciären, intet nytt. Det var mest en limbotillvaro, där timmarna flöt förbi i en konturlös ström av tid. Benny, däremot kände att han levde när han låg under stjärnorna, så utmattad att han t.o.m. somnade på stenblocken utanför toaletten.

Dag 27 - Denna dag steg vi upp hyfsat tidigt. Vi ville packa ihop våra grejer i tid, för vi ville absolut inte riskera att missa helikoptern. Som vanligt kom den inte på aviserad tid, men den dök upp i alla fall. Efter en snabb urlastning av en massa mat, så trodde vi att vi skulle få kliva ombord, men till vår förvåning flög helikoptern bara iväg. Där stod vi nu med munnar som guldfiskar, och undrade vad som precis hände. I typiskt post-sovjetisk stil hade ingen informerat oss om någonting, utan all information är på "need to know basis". Det visade sig att helikoptern skulle åka och hämta några andra personer först innan vi kunde åka iväg. Nåja, det viktigaste var att vi i alla fall fick flyga ut till Karkara.

Direkt vid landningen kom det en minibuss som skulle köra oss till Bishkek. Vi ville dock hämta en väska med grejer som vi lämnat innan vi åkte ut till glaciären. Väskan fanns i lägret på andra sidan ån. Chauffören och kvinnan som administrerade alla bussar bara skakade på huvudet. Det gick inte. Vi utgick från att de hade missförstått vårt önskemål och förklarade igen att vi lämnat en väska i deras läger, och att det var ju bara en omväg på några hundratals meter. Återigen fick vi svaret att det inte gick. Vi fattade ingenting och de måste ha känt av vår frustration för kvinnan tog oss avsides och förklarade att gränsen mellan Kazakstan och Kirgizistan var stängd. Lägret som låg på andra sidan ån var alltså på Kazakstanska sidan, och just nu fick ingen passera däremellan. Vi blev försäkrade om att det skulle lösa sig, och att de skulle komma med vår väska till Bishkek. Förmodligen handlade det bara om att gränsbevakarna ville kräma pengar ur de olika researrangörerna. Vi fick i alla fall vår väska efter ett par dagar. Mer synd var det om en spanjor som tvingats åka ut från glaciären för att uppsöka tandläkare i Bishkek. Han hade riktigt ont, då en tandskruv hade börjat lossna. Stackarn hade alla sina pengar, kontokort och pass på kazakiska sidan. Axel och Isak hade träffat honom vid ett senare tillfälle och det visade sig att allt ändå hade löst sig, men den rest-sovjetiska byråkratin kan verkligen ställa till det. Detta skulle Axel och Benny få erfara några dagar senare.

Till topps! /Joel