Pamir - dag 23
Toppdag. 02.00 började min mobiltelefon spela "Vargjakten" med Vladimir Vysotskij. Det var dags för oss att ge oss på "Himlens herre". Det hade snöat under natten. Det betydde att vi skulle bli tvungna att spåra i nysnö. Som tur var fanns det en ryss vid namn Ivan som också skulle toppa idag. Han sprang ifrån oss ganska snabbt, men inte utan att lämna en del upptrampade spår.
Själva toppbestigningen inleds med en ganska brant vägg på 60° som tar en upp på sadeln. Därefter är det egentligen bara en lång kamvandring tills man kommer upp till partier med lite mer vertikal klättring samt en del snöfält. I början var det lite jobbigt med all snö som samlats på sadeln, men ju högre upp man kom på kammen, desto mer övergick det till stenunderlag. Till en början försökte vi hålla samma tempo som Ivan, men det var ingen större idé. Elin kände sig svag och illamående. Hon försökte hålla i ett tag till och klättrade en bit upp på de fasta repen, men till slut tog det stopp. Hon kände att sjukdomen gjort slut på hennes krafter. En snabb överläggning var allt som behövdes innan hon bestämde sig för att gå ned själv. Efter ömsesidiga förmaningar om att ta det försiktigt stod jag nu ensam någonstans på Khan Tengris rygg. Mina kamrater var utspridda på berget och själv kände jag mig trött och fysiskt nedsatt. Jag hade, innan jag och Elin skilts åt, redan drabbats av en diarréattack. Jag kände hur min mage inte alls ville vara med, men jag fortsatte att ta mig uppåt, men snart var jag tvungen att akut gå på toa igen plus att jag fick kväljningar som fick ögonen att vattnas. Jag försökte ta mig vidare, men efter ett tag hejdade jag mig.
Jag försökte begrunda min situation. Höjdmätaren sa att jag befann mig på 6400 meters höjd, vilket innebar att jag hade 600 höjdmeter kvar till toppen. Klockan var knappt sju, så jag hade gott om tid. Det hade ljusnat och vädret var lovande. När jag tittade upp mot toppen, och såg den där uppe, visste jag att jag skulle kunna ta den. Att jag hade tillräckligt med krafter för att ta mig dit betvivlade jag inte. Och efter den försmädliga toppmissen på Pik Lenin kändes det viktigt att vår expedition åtminstone skulle få placera en medlem på Khan Tengris topp. Visst hade jag tillräckligt med krafter för att nå toppen...
...men jag visste också att jag inte skulle ha kraft nog att ta mig därifrån. Jag skulle förmodligen bli tvungen att förlita mig på turen eller att någon annan skulle ta mig ned helskinnad. Jag valde att vända om. Och jag kan säga att varje cell i min kropp protesterade för varje meter som jag avlägsnade mig från toppen. Dock gick känslan över ganska snart och jag rörde mig raskt nedför berget. Elin hade precis kommit till lägret när jag kom dit. Båda var vi helt utmattade. Vi bara satt utanför vårt tält i solen helt apatiska. Det dröjde ett bra tag innan vi ens orkade krypa in i tältet för att vila oss. Uppenbart var att vi hade något i våra kroppar för vi båda låg febervarma och med frossa.
Ett par timmars vila gjorde dock gott, och vi kunde börja fundera på vårt nästa drag. Vi bestämde oss för att gå ned till Benny i läger 2. Sagt och gjort, så packade vi ihop våra saker i slow motion. Tack vare nedförslutet och det snälla underlaget kom vi snabbt ned till Benny som legat och varit sjuk under ett helt dygn. Vi slog upp vårt tält och gick och lade oss för natten.
Till topps! /Joel
Själva toppbestigningen inleds med en ganska brant vägg på 60° som tar en upp på sadeln. Därefter är det egentligen bara en lång kamvandring tills man kommer upp till partier med lite mer vertikal klättring samt en del snöfält. I början var det lite jobbigt med all snö som samlats på sadeln, men ju högre upp man kom på kammen, desto mer övergick det till stenunderlag. Till en början försökte vi hålla samma tempo som Ivan, men det var ingen större idé. Elin kände sig svag och illamående. Hon försökte hålla i ett tag till och klättrade en bit upp på de fasta repen, men till slut tog det stopp. Hon kände att sjukdomen gjort slut på hennes krafter. En snabb överläggning var allt som behövdes innan hon bestämde sig för att gå ned själv. Efter ömsesidiga förmaningar om att ta det försiktigt stod jag nu ensam någonstans på Khan Tengris rygg. Mina kamrater var utspridda på berget och själv kände jag mig trött och fysiskt nedsatt. Jag hade, innan jag och Elin skilts åt, redan drabbats av en diarréattack. Jag kände hur min mage inte alls ville vara med, men jag fortsatte att ta mig uppåt, men snart var jag tvungen att akut gå på toa igen plus att jag fick kväljningar som fick ögonen att vattnas. Jag försökte ta mig vidare, men efter ett tag hejdade jag mig. 
Jag försökte begrunda min situation. Höjdmätaren sa att jag befann mig på 6400 meters höjd, vilket innebar att jag hade 600 höjdmeter kvar till toppen. Klockan var knappt sju, så jag hade gott om tid. Det hade ljusnat och vädret var lovande. När jag tittade upp mot toppen, och såg den där uppe, visste jag att jag skulle kunna ta den. Att jag hade tillräckligt med krafter för att ta mig dit betvivlade jag inte. Och efter den försmädliga toppmissen på Pik Lenin kändes det viktigt att vår expedition åtminstone skulle få placera en medlem på Khan Tengris topp. Visst hade jag tillräckligt med krafter för att nå toppen...
...men jag visste också att jag inte skulle ha kraft nog att ta mig därifrån. Jag skulle förmodligen bli tvungen att förlita mig på turen eller att någon annan skulle ta mig ned helskinnad. Jag valde att vända om. Och jag kan säga att varje cell i min kropp protesterade för varje meter som jag avlägsnade mig från toppen. Dock gick känslan över ganska snart och jag rörde mig raskt nedför berget. Elin hade precis kommit till lägret när jag kom dit. Båda var vi helt utmattade. Vi bara satt utanför vårt tält i solen helt apatiska. Det dröjde ett bra tag innan vi ens orkade krypa in i tältet för att vila oss. Uppenbart var att vi hade något i våra kroppar för vi båda låg febervarma och med frossa.
Ett par timmars vila gjorde dock gott, och vi kunde börja fundera på vårt nästa drag. Vi bestämde oss för att gå ned till Benny i läger 2. Sagt och gjort, så packade vi ihop våra saker i slow motion. Tack vare nedförslutet och det snälla underlaget kom vi snabbt ned till Benny som legat och varit sjuk under ett helt dygn. Vi slog upp vårt tält och gick och lade oss för natten.
Till topps! /Joel
Kommentarer
Trackback
