Pamir - dag 19

Även denna dag ägnades till största delen i en minibuss. Vi skulle åka från Bishkek till Karkara, varifrån helikoptern ut till Khan Tengris basläger lyfte. Även om det stundtals var drygt med dessa bussresor, så fick vi alla fall se väldigt mycket av Kirgizistan. Karkara är en liten by som ligger mitt på gränsen mellan Kazakstan och Kirgizistan. Vi var tvungna att ha speciella gränsdokument för att få befinna oss i området. Väl framme, efter nio timmar, blev vi direkt hänvisade till ett tvestjärtsinvaderat fält långt borta från de andra klättrarna som betalat "full package". Lite som andra klassens medborgare var det bara att lomma iväg till förvisningen.

Ganska snart började det mörkna, men vi hade sett att det fanns en affär på andra sidan floden, så vi tog våra pannlampor och gick över bron. Att det fanns en bom med en skylt ignorerades helt av vårt sällskap som fantiserade om chips och andra godsaker. Affären visade sig bestå av bråte, men det var massa liv och rörelse i huset, då de firade mormoderns 60-årsdag. Vi undrade om vi åtminstone kunde köpa en kopp te. Affärsinnehavaren erbjöd oss då att få sätta oss i deras jurt för en traditionell kirgizisk måltid. Vi böjds på en rätt som från kirgiziska översattes till "ung kvinna". Rätten beskrivs enklast som en soppa bestående av grönsaker, fårkött och ett stor pastaplatta. Detta sköljdes sedan ned med den traditionella sura hästmjölken kumuz. Jag som är van surströmmingsätare tänkte att det inte kunde vara så farligt och tog en girig klunk, men det var som att få i sig härsken galla. Jag svalde artigt, men ställde sedan mjölken en bit från mig. Dock vågade jag mig på att smutta lite på den för att testa om den var så hemsk som första klunken, och det var den. Men ett par smuttar senare så började jag vänja mig och när måltiden var över var min skål tom. Under hela måltiden hade vi sällskap av dottern i familjen. Med jämna mellanrum kom det också in andra familjemedlemmar och alla var genuint nyfikna på oss och Sverige. Innan vi drog oss tillbaka gick vi till den stora festlokalen där födelsedagsfirandet pågick. Vi blev bjudna på vodka och återgäldade med att sjunga "Ja, må hon leva" till stor glädje för kirgizerna. Ett möte mellan människor när det är som bäst.

Vi återvände till våra tält mätta och kulturellt berikade. Vi kunde nu se fram emot morgondagens helikopterfärd. Elin som förklarat krig mot alla tvestjärtar förde ett utrotningskampanj innan hon kunde lägga sig. Dock hade tvestjärtarna det psykologiska övertaget för hon låg mest och nojade sig över att de kröp i hennes sovsäck. Jag som är en fredlig själ hade slutit fred med de små krypen, och kunde därför somna med ett leende på läpparna.

Till topps! /Joel

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0