Ett utdraget självmord?
Är det det vi alpinister håller på med? Ja, i alla fall om man läser Benny Holmbergs artikel Är bergsklättring ett utdraget offentligt självmord? på Newsmill. Givetvis har denna artikel inte få stå oemotsagd, utan David Fält har kommit till bergsklättringens försvar i artikeln Att leva livet till fullo är värt risken att dö. Egentligen tycker jag inte om att prata om döden och om hur "otroligt" farligt bergsklättring är.
Ja, det finns risker.
Ja, man kan dö.
Nej, det är relativt få som skadar sig och dör.
Fast lite får vi klättrare skylla oss själva. Vi vill gärna understryka farorna och vilka risker vi varit med om, allt för att göra våra berättelser mer spännande. Och nej, jag är inget undantag. Visst finns det en "dödsromantik", vilket t.ex. visar sig i titeln på David Fälts artikel. En artikel som jag för övrigt uppskattar och tycker är mycket välskriven.
Kanske borde klättrarsamfundet, i stället för att argumentera emot, passa på och rannsaka sig själv. Vi är i allra högsta grad skyldiga till den bild som allmänheten har av oss. Kanske måste vi bli bättre på att förmedla den andra sidan av alpinismen. Ni vet, alla de där sakerna som ändå driver oss att lägga ned stora summor pengar och offra stora delar av våra semestrar. Jag talar om utmaning, självförverkligande, naturupplevelser, sammanhang, personlig utveckling, känsla av att leva, mening, kärlek, passion, strävan - hur vi tar ansvar för vår egen lycka.
Allt det jag räknade upp är frågor som berört människan i alla tider. Om man vill att kulturarbetare som Benny Holmberg ska förstå bergsklättringen är det nog här man ska börja. Vem kan inte relatera till passion och strävan efter lycka? Sedan lär han knappast ändra sin uppfattning, lika lite som han ändrade min via sin artikel. Jag har insett att det inte är någon större idé att försöka motivera varför man klättrar för dem som är skeptiska. Lite som George Mallory sa till dem som frågade varför han höll på med bergsbestigning: If you have to ask, you wouldn't understand the answer. Det säger allt.
Och egentligen, i stället för att vi alltid måste sitta och förklara varför vi håller på med det här trots riskerna, så borde vi vända på det och be våra utfrågare svara på vilket sätt de tar ansvar för sin lycka? Några allmänna floskler och klyschor om nära och kära skulle inte accepteras. Vilka är de aktiva val och handlingar de har gjort? Kanske visar det sig att det är lättare att ifrågasätta andras val av liv, än att ta tag i sitt eget.
Till topps! /Joel
Citatet av George Mallory tycker jag säger allt, jag hade liknande tankar för ett tag sen där jag försökte komma på hur man förklarar för utomstående vad som egentligen är det roliga/underbara och varför vi gör det, men jag kom nog ungefär fram till samma, det är ingen ide....
Visst skulle man kunna dela in människor i oss som känner en längtan ut, som gillar utmaningar, som anser att kalkylerad risk är ett accepterat pris för att leva och de som inte gör det. Och vi kan köra en Stenmark: De går int å förklara för en som int begrip.
Men jag tror ändå att vi människor befinner oss på en glidande skala. Alla är inte så oförstående som Benny, som sitter på sin kammare och funderar ut hur andra nog tänker. En hel del är nog åt hållet att de vill utvecklas men att just bergsklättring ter sig obegripligt. Speciellt med tanke på mediabilden. Dessa skulle man visst kunna "omvända" att förstå vilken tjusning vi ser i klättrandet. En del skulle vi kanske locka att prova ett lätt berg och en del av dem skulle kunna bli alpinister så småningom.
Mitt inlägg på utsidan skulle säkerligen inte få en sådan som Benny att ändra uppfattning, men kanske få honom att verkligen fråga istället för att spekulera. Även om han knappast förstått svaret på djupet skulle han ändå veta hur vi tänker, så han slipper projicera sin egen ångest på andra.
Min tes: Mallory/Stenmark-svaret skall vi nog spara till de som visat sig vara totalt oförstående och inbitna i sin egna uppfattning om andra. De som visar en smula äkta nyfikenhet bör få ett ärligt svar.
Johan: Det är ett ganska kaxigt svar. I rätt situation helt klockrent.
Två yxor: Jag håller med. Mallory/Stenmark-svaret ska bara användas när det uppenbart inte finns intresse för att ta till sig det vi har att säga.
vet inte om jag tyckte det var ett kaxigt svar?? nu har jag ju nyss börjat me sport/trad klättring och egentligen ingen "riktig" erfarenhet av just alpinism... men folk som frågat mig hur jag kan vara så dum som börjar me klättring och har 2 små barn hemma har jag försökt, verkligen försökt förklara varför jag gör det... men jag kanske är dålig på förklara, men i slutändan, till alla jag försökt har jag kommit fram till att det går inte (ivf inte för mig) att förklara den känslan man har, suget, beroendet... och då slutar det tillslut ungefär med: "If you have to ask, you wouldn't understand the answer" var då inte min mening att vara kaxig, var bara ett konstanterande från min sida och mina erfarenheter
Johan
Om du ändå är mån om att ha en bra kontakt med personen i fråga, kan det vara en idé att bjuda med vederbörande till en klättervägg. Om du säger att: Jomen säkerhet är jätteviktigt i klättring, så kanske det blir svårt att övertyga över deras inlärda mediabild. Men om de får testa på en lugn klättervägg och får uppleva alla rutiner kanske de förstår bättre. Om de inte är intresserade av att uppleva lite själva så kan man köra en Stenmark.
Johan: Jag menade inte att du var kaxig, utan bara att citatet är kaxigt. I rätt situation är det den perfekta kommentaren.
