Utebloggen

Jag får ofta frågan varför jag håller på med alla dessa äventyrligheter. Det kostar en massa, innebär en massa slit och till viss del är det farligt. Jag brukar leverera något standardsvar om passion och utmaningar. Egentligen borde jag svara att jag bara vill vara lycklig. För det är vad det handlar om. Att klättra högt, vandra eller cykla långt utvecklar och berikar mig som människa. Nåja, allt det där har ni nog redan hört sägas tidigare, men det innebär inte att det är mindre sant för det. Då och då händer det att jag tittar på mina foton från mina olika turer, och nästan alltid översköljs jag med minnen av känslan från platsen. Det är nästan med lite förundran som jag brukar konstaterar för mig själv att "där har jag varit". Det kan vara en tidig, stilla morgon i de svenska fjällen, en paus gränsle över cykeln i ett bergspass i Alaska, en snöklädd bergstopp med världen som utsikt. Minnet slungar mig tillbaka i tiden. Bröstet spränger av små ilningar av förväntan. Hjärtat blir varmt.

En dag kommer jag att vara gammal och grå. Jag kommer inte orka hålla på som jag gör nu. Kanske har jag inte kunnat bygga upp någon större förmögenhet, men jag kommer att ha något som är mer beständigt. Jag kommer att ha mina minnen. Jag kommer att minnas att jag följde mina drömmar och gjorde det som gladde min själ. Att jag tog ansvar för min egen lycka. Faktum är att sådana minnen inte kan köpas för alla pengar i världen när det väl är försent.

Till topps! /Joel