Utebloggen

Idag skulle vi uppför den beryktade Head Wall. En vägg som enligt beskrivningarna är riktigt brant på sina ställen. Väggen inleds med en inte alltför brant stigning på 370 höjdmeter, men därefter kommer ett parti på 240 höjdmeter. Det är så pass brant att det finns fasta rep utsatta. Det är de kommeriella expeditionerna som ser till att sätta ut + underhålla dessa. Givetvis som en service för sina kunder. Dock är det fritt fram för alla som är där att använda sig av dem. Jag och Dawe hade pratat om att försöka göra Head Wall utan att ta hjälp av de fasta repen. Av den anledningen frågade jag en kvinna från en kommersiell expedition om det skulle vara problematiskt. Hon menade på att det skulle gå att göra men att man nog behövde två isyxor, dvs. klättra såsom isklättrare. Hur som helst ville jag och Dawe försöka göra väggen i god alpin stil. Med tunga packningar började vi sakta men säkert ta oss uppåt. När vi nådde början av de fasta repen kopplade Elbe in sig, men jag och Dawe gick lösa. Visserligen var det brant, men jag upplevde aldrig att det var så brant att jag blev nervös. Det var bara att sparka in fronttaggarna ordentligt i snön + att arbeta aktivt med isyxan. Däremot var det ett tungt arbete. På sina håll fick man nästan krypa fram på alla fyra, men att man skulle behöva dubbla isyxor var överdrivet.

Att gå uppför väggen utan att ta hjälp av de fasta repen var enormt energikrävande. Både jag och Dawe hade arbetat upp en duktig puls när vi nådde upp till kanten som bestod av en kam. Vi hade dock gjort väggen i god stil. Det var rejält mycket kallare på denna höjd. Dessutom var vi mer exponerade för vinden där vi gick på kammen. Egentligen var tanken att vi skulle ta oss hela vägen till High Camp (5200), men vi kände oss lite slitna så när vi kom fram till foten av Washburn's Thumb (en stor klippformation) valde vi att gräva ned vår cache. Det var inte alltför långt till High Camp, men att gå den sista biten hade kunnat trötta ut oss helt, så vi resonerade att det var bättre att vända nu och ha mer krafter kvar till nästa dag (längre vila + att vi då var bättre acklimatiserade). På vår väg ned valde jag och Dawe att nyttja oss av de fasta repen, inte för att vi behövde det, men det gick snabbare och var säkrare. Dessutom hade det varit oschysst mot Elbe, för hon skulle ha dragits med om vi fallit (på vägen upp var hon säkrad med en jumar, vilket man inte kan vara på väg ned). Vid tretiden var vi nere igen i Basin. Resten av dagen ägnades mest åt till att vila.

Till topps! /Joel