Denali - dag 6

Efter en god natts sömn steg vi upp och började förbereda den cache som skulle gräva ned uppe i Basin Camp (4300). Cachen bestod i huvudsak av mat och bränsle. Fördelen med att cacha är att man fördelar bördan på två omgångar. En annan vinst är också att det fungerar som en bra acklimatiseringstur, dvs. man vänjer kroppen vid en högre höjd, men man återvänder till den lägre höjden för att sova. Detta helt enligt devisen: gå högt, sov lågt. Strax efter tio var vi på väg mot Basin Camp. Den första delen av etappen består av själva Motorcycle Hill. Det är ett hyfsat brant parti. Väl uppe på krönet svänger leden österut mot Squirrel Point, och en annan stigning tar vid. Efter Squirrel Point kommer man upp till Polo Field. Det var läga att rasta här inför stigningen upp till Windy Corner som man förstår på namnet inte är lika inbjudande till pauser.

Det är alltid speciellt att med egna ögon se, och på plats få uppleva terrängen och vädret. Många av dessa platser har, i mitt huvud, nästan fått något mystiskt över sig. Jag har läst om alla dessa platser; Ski Hill, Motorcycle Hill, Squirrel Point, Windy Corner. Tidigare har de inte varit greppbara, men när jag hade sett och upplevt platserna blev de avmystfierade. Vi var nu på väg uppför backen mot den den punkt där leden viker av bakom en krök. Vinden blev starkare, men den kom aldrig upp i några skrämmande hastigheter. Dock blev vi snabbt kalla när vi stannade för att invänta att gruppen före oss skulle gå vidare. Vi stod just där det blåste som mest, men snart började vi röra på oss och ju längre bort man kom från Windy Corner desto lugnare blev det. Den sista sträckan upp till Basin Camp bestod av en lång slakmota.

Det kändes som en lång uppförsvandring som inte riktigt ville ta slut. När vi väl kom fram till lägret kände jag mig ordentligt trött. Faktiskt var detta min tyngsta dag under hela bestigningen. Jag misstänker att det var en kombination av höjden och vätskebrist. Dock återhämtade jag mig raskt efter några chokladbitar och en hel del vatten. På vägen ned kände jag mig t.o.m. riktigt stark. Även Basin Camp är placerad på ett sätt som gör att den ligger relativt skyddad mot väder och vind. Solen låg på ordentligt. Vi grävde ned vår cache och började bege oss ned mot vårt eget läger. Ungefär 20kg lättare och med nedförsbacke så var det rena barnleken. Faktumet att vädret nu höll på att bli bättre talade för oss. Vi hade under de föregående dagarna träffat på ett flertal expeditioner som tvingats ge upp toppen pga. det dåliga vädret. Många av dem hade legat och väntat i två-tre veckor. Brist på mat och bränsla, utmattning och bokade flyg hem bidrog till att de måste ge upp. Själva kunde vi inget annat göra än att hålla tummarna att det fina vädret skulle hålla i sig några dagar till.

Till topps! /Joel

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0