De 16 topparna
Jag tänkte bara göra en kortare summering av respektive topp som jag besteg under min Alpvistelse. Svårighetsgraderna är hämtade från M. Moran, men saknas uppgifter anges R. Goedekes grader.
1. Breithorn (4165), från Klein Matterhorn, sydsydväst (F)
En enkel snöpulsning upp till toppen. Det visade sig vara en fördel att använda sig av stavar, isyxan kom aldrig till användning. Det var en bra start för acklimatiseringens skull.
2. Centraltoppen (4160), traversen via Breithorn (PD+)
Jag, Pean och Laan tog traversen från Breithorn till denna topp. En fin lite halvexponerad tur. Inga större svårigheter. Väl nere i sadeln var det bara att pulsa i snö. Vi höll oss på behörigt avstånd från kammen, då det såg ut som om det var ganska rejäla hängdrivor.
3. Roccia Nera (4075), från Bivacken Rossi e Volante (PD)
Denna topp tog vi snabbt från vår utgångspunkt som var bivacken Rossi e Volante. En hyfsad brant, men inte så lång snöpulsning upp. Vi aktade oss lite för den högsta toppen som såg ut att bestå av hängdriva. På bilden ser man Laan framför toppen.
4. Östra Breithorntvillingen (4106), traversen från Roccia Nera (PD+)
Denna tvilling nådde vi via från Roccia Nera. En fin tur utmed kammen. Närmare toppen finns det lite klippa, men det är på sin höjd lite scrambling. Dock fanns det en passage som var lite kruxig. Det var en ränna med allt för lite snö, vilket gjorde att man varken kunde klättra klippa eller is. Lite mix helt enkelt. Väl på toppen kollade vi möjligheterna att traversera direkt till den västra tvillingen, men efter att ha skickat fram Pean (säkrad med två deadmans) kom vi fram till att det inte var görligt för oss.
5. Västra Breithorntvillingen (4139), via östra sadeln (PD-)
Eftersom vi inte valde att traversera gick vi ned till platån för att ta oss till den östra änden av sadeln mellan den västra tvillingen och Centraltoppen. Vägen upp till sadeln var rejält brant och vi fick passera en ordentlig glaciärspricka samt att vi hyste en viss oro för laviner. Väl uppe på sadeln var det bara att följa kammen fram till klippdelen. Det var hyfsat brant och vi valde därför att köra med löpande säkringar. Jag fick faktiskt tillfälle att göra en self arrest på nervägen. Helt klart är att vi skulle vilja skifta svårighetsgraderna mellan de båda tvillingarna, möjligtvis kan skillnaden bero på snöförhållandena. På bilden syns Pean när vi står i början av sadeln.
6. Castor (4226), västnordvästa leden (PD+)
Följande dag gjorde jag, Pean och Laan en alpin start och tog oss an Castor. Mawa och Anvi hade gjort denna topp föregående dag, medan vi gjorde tvillingarna. Tanken var att vi sedan skulle samlas för att göra Pollux gemensamt. Castor är egentligen bara en enda lång och relativt brant snöpulsning. Väl uppe över krönet övergår det till en riktigt angenäm kamvandring upp till toppen. Vi hann t.o.m. följa kammen ner en bit, dvs. den led man tar om man vill gå till Liskamm väst. Dock vände vi om och gick ner till dalen för att träffa de båda andra.
7. Pollux (4091), sydvästryggen (PD+)
Vi mötte Mawa och Anvi vid tiotiden. Vanligtvis bestiger man Pollux via en stenig rygg, så det blir en ganska lång scrambling. Dock kunde vi med hjälp av snön ta en genväg upp via en ravin till vänster om ryggen. Detta kortade säkerligen ned tiden betydligt. Visserligen blev det lite scrambling i slutet fram till den ravin som sedan leder upp till bergets ovansida. I denna del finns det fasta rep och det var inga större problem att ta sig upp till en övre platå varifrån det sedan gick en kam upp till toppen. På tillbakavägen firade vi oss ned förbi de fasta repen, dels för att det var bra träning, dels för att det var flera personer som var på väg upp samtidigt.
Följande dag var det tänkt att jag skulle följa med Pean och Laan och bestiga Liskamm väst, men jag avbröt detta försök, då jag inte kände mig riktigt bra. Anledningarna därtill är väl många, men jag hade helt enkelt inte orken att följa. Att jag som Pean och Laan skulle ta hela min utrustning (rep, tält, kök m.m.) för att ta mig an topparna i Monte Rosa-massivet var uteslutet. Dels var jag sliten, dels hade jag ingen tält- och kökskamrat att dela bördan att bära med, då Dawe hade åkt hem till Sverige för jobb. Jag fick helt enkelt följa med Mawa och Anvi till Klein Matterhorn och vila upp mig i Zermatt. Problemet var att jag snart skulle vara själv, då Anvi skulle åka hem på ett par dagar, och Mawa likaså. Dock fanns det utrymme för Mawa att hinna med Dufourspitze innan han åkte, men jag hade ju hela Monte Rosa-massivet kvar. Lyckligtvis visade det sig finnas en engelsman vid namn Iain på campingen som sökte efter en klätterkamrat. Perfekt! Han och jag diskuterade och kom överens om att vi skulle ta resterande toppar ihop. Han skulle passa på att ta en acklimatiseringstur upp till Breithorn, medan jag och Mawa tog oss an Dufourspitze.
8. Dufourspitze/Monte Rosa (4634), västra ryggen (PD+)
Efter att vi hade vilat upp oss nere i Zermatt tog vi bergståget till Roteboden för att sedan vandra över Gornegletscher till Monte Rosa-hyttan. Vi fortsatte sedan upp till 3900 m höjd där vi slog upp vårt tält. Det betydde att vi "bara" hade 750 höjdmeter att göra nästa dag. Vi hade avtalat möte med Pean och Laan som hade hunnit göra Monte Rosa-topparna, så tidigt på morgonen satte vi av. Pean och Laan kom lite senare än beräknat, men det dröjde inte länge förrän de var ifatt oss. Till en början är det en ganska brant snöpulsning upp till ryggen som består av ömsom exponerade kammar, ömsom småkruxiga klippblock. En travers som tog ganska rejält med tid. Väl på toppen insåg vi att traversen till Nordend inte kändes helt lockande. Det hade nog varit bättre att komma från andra hållet, dvs. att klättra uppåt och inte nedåt. Vi gick ned samma väg som vi kom och vid foten av berget tog vi farväl av Pean och Laan som var färdiga med klättringen och skulle bege sig ned till Zermatt. Jag och Mawa gick ned till Monte Rosa-hyttan dit Iain hade kommit under dagen. Morgonen därpå tog jag farväl av Mawa, den sista av mina ursprungliga fem kamrater, och satte av upp mot bivacken på Balmenhorn med min nyfunne engelske klätterkamrat.
9. Liskamm öst (4527), östra ryggen (AD)
I bivacken där vi sov fanns det bl.a. tre slovaker som också hade planer på att ta Liskamm öst. Det var tur för mig det, för på morgonen när vi skulle stiga upp visade det sig att Iain mådde riktigt dåligt. Givetvis var höjden en avgörande faktor, men jag misstänker också lite Liskamm-frossa. Återigen stod jag där själv, men jag praktiskt taget överföll slovakerna och mer eller mindre tvingade mig på dem. Stackarna, jag ville inte ge dem en chans att säga nej. Jag kan själv föreställa mig om en helt okänd klättrare skulle vilja följa med mig på en AD-tur. Man vet ju ingenting om vad han/hon går för. Hur som helst bestämde vi att jag skulle följa med slovakerna, medan Iain skulle fortsätta vila sig. Han fick några ipren och det fanns en nödradio i bivacken, så det var nog ingen fara för hans liv. Vi kom dessutom överens om att vi skulle se om han kände sig bra nog senare för att ta de andra topparna vi hade planerat för dagen.
Liskamm markerar direkt att det är ett seriöst berg, inga enkla snöpulsningar här inte. Från början tar man sig uppför en brant kam. Därefter planar det ut och det övergår till en skarp kamvandring som är riktigt exponerad. Här gäller det att vara stadig på foten och att ha isyxan i högsta beredskap. Återigen övergår det till en brant lutning upp till själva toppen. Väl framme frågade faktisk den slovakiske förstemannen om jag ville göra traversen. Jag tog det som ett kvitto på att han kände sig lugnare till mods i fråga om mig. Visserligen var traversen lockande, men jag hade ju engelsmannen att tänka på så jag avböjde, och vi gick tillbaka samma väg som vi kom.
10. Piramide Vincent (4215), nordnordvästra leden (F) samt östsydöstra leden från Punta Giordani (PD+)
Åter i bivacken visade sig att Iain hade kryat på sig ordentligt och t.o.m. kände sig redo för att ge sig på Piramide Vincent. Detta är en mycket enkel topp, speciellt om man utgår från Balmenhorn. Det är bara en kortare snöpulsning upp till toppen. Men väl där sökte vi vägen till den led som skulle ta oss till nästa topp, Punta Giordani. Tyvärr hade vi inga spår att följa, och det är alltid svårt att se klätterlinjen uppifrån. Vi valde att ta det säkra före det osäkra och gå ned och runt berget, för att på så sätt komma till toppen.
11. Punta Giordani (4046), från Gnifettihyttan (F)
Vi missbedömde hur långt vi var tvugna att gå för att ta oss till Punta Giordani via denna väg. Först gick vi ned från 4200m till 3500 för att sedan gå upp 550 meter till toppen. Det var ganska sent på dagen, så snön var riktigt tung och blöt. Dock var det inte särskilt brant där vi gick i slalombacken. Väl på toppen började vi staka ut direktvägen till Piramide Vincents topp. Vi ville absolut inte gå runt hela vägen igen. Vad vi trodde skulle bli en enkel match visade sig bli en riktig pärs. Inte bara det att det var fysiskt krävande, utan det blev också ganska nervkittlande. Dels gick vi på en ganska brant sida med tung, blöt snö, och som vi senare upptäckte låg allt på ett islager, så utöver fallrisken fanns det en påtaglig lavinrisk. Dels gick vi under klippor med viss risk för stenfall, speciellt efter det att det hade börjat tina upp. Att vissa partier bestod av riktig is gjorde inte saken bättre. Den var inte heller så tjock att man kunde sätta en isskruv, så vi fick traversera frontpointandes. På andra ställen var man rädd att gruset under ens fötter skulle ge vika och få en att hasa utför kanten. Under dessa omständigheter valde vi att säkra upp varandra, och turas om att göra pitcher. Glädjande nog fanns det några rejäla borrbultade pålar som ledmarkeringar, vilka också fungerade som utmärkta standplatser. Väl på toppen av Piramide Vincent kunde vi pusta ut och glädjas åt att ha bestigit samma topp två gånger på en och samma dag fast via två helt olika leder.
12. Schwarzhorn/Corno Nero (4322), nordöstra leden (PD)
Efter en alpin start följande dag stod vi strax på toppen. Utgår man från Balmenhorn är det skamligt nära till denna topp. I stort är det bara lite uppförslut, men de sista metrarna består av lite exponerad klippa. Egentligen inte särskilt skrämmande alls, men vi hade av bekvämlighetsskäl lämnat repet nere vid foten, vilket gjorde att vi var helt solo uppe på toppen.
13. Ludwigshöhe (4341), sydöstra leden (F)
Denna topp bestod bara av en inte alltför lång snöpulsning till toppen. Det var bra att vi tog med oss ryggsäckarna för att vi kunde gå ned på andra sidan berget för att på så sätt få en direkt linje mot nästa berg.
14. Parrotspitze (4436), nordöstryggen (PD)
Även denna topp var snabbt avklarad. En inte alltför ansträngande uppförsvandring avslutades i en kamvandring som inte kändes särskilt luftig. Om man följde kammen så kommer man ner till leden som går upp mot Signalkuppe. Dock missade vi detta, utan vi gick ned samma väg som vi kom, för att sedan gå runt. Ingen större förlust dock, varken i tid eller kraft.
15. Signalkuppe (4556), västra leden (F)
På toppen av Signalkuppe finns Europas högst belägna byggnad, Margherita-hyttan. Vägen dit är egentligen bara en hyfat lång uppförsbacke. Det var aldrig särskilt brant på något ställe. Väl där drack jag och Iain de dyraste Coca colorna vi någonsin druckit. En bur på 33cl kostade närmare 80kr. Tveksamt om det var värt det, men, men. Tanken var att vi skulle vila upp oss en stund innan vi skulle ta oss an nästa topp som var Zumsteinspitze. Dessutom bokade vi in oss för en natt, då tanken var att vi skulle starta tidig för att göra Nordend innan vi gick ned till Monte Rosa-hyttan.
16. Zumsteinspitze (4563), nordvästryggen (F)
Zumsteinspitze var inte heller speciellt exponerad trots en kamvandring. Alldeles i slutet var det lite scrambling, men inget speciellt att orda om. En fördel med att vara på denna topp var att vi nu var på den schweiziska sidan och hade således bra täckning på våra mobiltelefoner. Vi passade på att ta emot och sända SMS. Jag fick ett meddelande från Mawa om att fyra personer hade dött på Nordend föregående dag pga. ett isras. Detta fick givetvis mig och Iain att ompröva vårt beslut att göra denna topp. Vi återvände till Margherita-hyttan och frågade om hur vädret skulle se ut följande dag. Det skulle bli sämre. Dessa två faktorer + att Iain gärna ville åka till sin flickvän i Tyskland så snart som möjligt, bidrog till beslutet att avstå Nordend och bege oss direkt till Zermatt. Jag förstår Iain, då han snart skulle åka iväg till Afrika för ett par månader, så varje dag med flickvännen var värdefull. Nordend lär ju stå kvar på samma ställe även nästa år, så den kvällen firade vi med en pizza nere i Zermatt, och morgonen därpå åkte Iain till Tyskland. Det blev ingen mer klättring för min del denna tur, men däremot tog jag tillfället i akt och turistade som "vanligt" folk, fast då i minilandet Liechtenstein.
Jag kan dock konstatera att det blev ett förfärligt pusslande, för min del, för att få ihop till dessa toppar. Under de två veckor som jag klättrade hann jag med att klättra i sex olika konstellationer. Det blev lite trixande och fixande för att få ihop det, men det är ju slutresultatet som räkans ;)
Till topps! /Joel
1. Breithorn (4165), från Klein Matterhorn, sydsydväst (F)
En enkel snöpulsning upp till toppen. Det visade sig vara en fördel att använda sig av stavar, isyxan kom aldrig till användning. Det var en bra start för acklimatiseringens skull. 2. Centraltoppen (4160), traversen via Breithorn (PD+)
Jag, Pean och Laan tog traversen från Breithorn till denna topp. En fin lite halvexponerad tur. Inga större svårigheter. Väl nere i sadeln var det bara att pulsa i snö. Vi höll oss på behörigt avstånd från kammen, då det såg ut som om det var ganska rejäla hängdrivor.3. Roccia Nera (4075), från Bivacken Rossi e Volante (PD)
Denna topp tog vi snabbt från vår utgångspunkt som var bivacken Rossi e Volante. En hyfsad brant, men inte så lång snöpulsning upp. Vi aktade oss lite för den högsta toppen som såg ut att bestå av hängdriva. På bilden ser man Laan framför toppen.4. Östra Breithorntvillingen (4106), traversen från Roccia Nera (PD+)
Denna tvilling nådde vi via från Roccia Nera. En fin tur utmed kammen. Närmare toppen finns det lite klippa, men det är på sin höjd lite scrambling. Dock fanns det en passage som var lite kruxig. Det var en ränna med allt för lite snö, vilket gjorde att man varken kunde klättra klippa eller is. Lite mix helt enkelt. Väl på toppen kollade vi möjligheterna att traversera direkt till den västra tvillingen, men efter att ha skickat fram Pean (säkrad med två deadmans) kom vi fram till att det inte var görligt för oss.5. Västra Breithorntvillingen (4139), via östra sadeln (PD-)
Eftersom vi inte valde att traversera gick vi ned till platån för att ta oss till den östra änden av sadeln mellan den västra tvillingen och Centraltoppen. Vägen upp till sadeln var rejält brant och vi fick passera en ordentlig glaciärspricka samt att vi hyste en viss oro för laviner. Väl uppe på sadeln var det bara att följa kammen fram till klippdelen. Det var hyfsat brant och vi valde därför att köra med löpande säkringar. Jag fick faktiskt tillfälle att göra en self arrest på nervägen. Helt klart är att vi skulle vilja skifta svårighetsgraderna mellan de båda tvillingarna, möjligtvis kan skillnaden bero på snöförhållandena. På bilden syns Pean när vi står i början av sadeln.6. Castor (4226), västnordvästa leden (PD+)
Följande dag gjorde jag, Pean och Laan en alpin start och tog oss an Castor. Mawa och Anvi hade gjort denna topp föregående dag, medan vi gjorde tvillingarna. Tanken var att vi sedan skulle samlas för att göra Pollux gemensamt. Castor är egentligen bara en enda lång och relativt brant snöpulsning. Väl uppe över krönet övergår det till en riktigt angenäm kamvandring upp till toppen. Vi hann t.o.m. följa kammen ner en bit, dvs. den led man tar om man vill gå till Liskamm väst. Dock vände vi om och gick ner till dalen för att träffa de båda andra.7. Pollux (4091), sydvästryggen (PD+)
Vi mötte Mawa och Anvi vid tiotiden. Vanligtvis bestiger man Pollux via en stenig rygg, så det blir en ganska lång scrambling. Dock kunde vi med hjälp av snön ta en genväg upp via en ravin till vänster om ryggen. Detta kortade säkerligen ned tiden betydligt. Visserligen blev det lite scrambling i slutet fram till den ravin som sedan leder upp till bergets ovansida. I denna del finns det fasta rep och det var inga större problem att ta sig upp till en övre platå varifrån det sedan gick en kam upp till toppen. På tillbakavägen firade vi oss ned förbi de fasta repen, dels för att det var bra träning, dels för att det var flera personer som var på väg upp samtidigt. Följande dag var det tänkt att jag skulle följa med Pean och Laan och bestiga Liskamm väst, men jag avbröt detta försök, då jag inte kände mig riktigt bra. Anledningarna därtill är väl många, men jag hade helt enkelt inte orken att följa. Att jag som Pean och Laan skulle ta hela min utrustning (rep, tält, kök m.m.) för att ta mig an topparna i Monte Rosa-massivet var uteslutet. Dels var jag sliten, dels hade jag ingen tält- och kökskamrat att dela bördan att bära med, då Dawe hade åkt hem till Sverige för jobb. Jag fick helt enkelt följa med Mawa och Anvi till Klein Matterhorn och vila upp mig i Zermatt. Problemet var att jag snart skulle vara själv, då Anvi skulle åka hem på ett par dagar, och Mawa likaså. Dock fanns det utrymme för Mawa att hinna med Dufourspitze innan han åkte, men jag hade ju hela Monte Rosa-massivet kvar. Lyckligtvis visade det sig finnas en engelsman vid namn Iain på campingen som sökte efter en klätterkamrat. Perfekt! Han och jag diskuterade och kom överens om att vi skulle ta resterande toppar ihop. Han skulle passa på att ta en acklimatiseringstur upp till Breithorn, medan jag och Mawa tog oss an Dufourspitze.
8. Dufourspitze/Monte Rosa (4634), västra ryggen (PD+)
Efter att vi hade vilat upp oss nere i Zermatt tog vi bergståget till Roteboden för att sedan vandra över Gornegletscher till Monte Rosa-hyttan. Vi fortsatte sedan upp till 3900 m höjd där vi slog upp vårt tält. Det betydde att vi "bara" hade 750 höjdmeter att göra nästa dag. Vi hade avtalat möte med Pean och Laan som hade hunnit göra Monte Rosa-topparna, så tidigt på morgonen satte vi av. Pean och Laan kom lite senare än beräknat, men det dröjde inte länge förrän de var ifatt oss. Till en början är det en ganska brant snöpulsning upp till ryggen som består av ömsom exponerade kammar, ömsom småkruxiga klippblock. En travers som tog ganska rejält med tid. Väl på toppen insåg vi att traversen till Nordend inte kändes helt lockande. Det hade nog varit bättre att komma från andra hållet, dvs. att klättra uppåt och inte nedåt. Vi gick ned samma väg som vi kom och vid foten av berget tog vi farväl av Pean och Laan som var färdiga med klättringen och skulle bege sig ned till Zermatt. Jag och Mawa gick ned till Monte Rosa-hyttan dit Iain hade kommit under dagen. Morgonen därpå tog jag farväl av Mawa, den sista av mina ursprungliga fem kamrater, och satte av upp mot bivacken på Balmenhorn med min nyfunne engelske klätterkamrat.9. Liskamm öst (4527), östra ryggen (AD)
I bivacken där vi sov fanns det bl.a. tre slovaker som också hade planer på att ta Liskamm öst. Det var tur för mig det, för på morgonen när vi skulle stiga upp visade det sig att Iain mådde riktigt dåligt. Givetvis var höjden en avgörande faktor, men jag misstänker också lite Liskamm-frossa. Återigen stod jag där själv, men jag praktiskt taget överföll slovakerna och mer eller mindre tvingade mig på dem. Stackarna, jag ville inte ge dem en chans att säga nej. Jag kan själv föreställa mig om en helt okänd klättrare skulle vilja följa med mig på en AD-tur. Man vet ju ingenting om vad han/hon går för. Hur som helst bestämde vi att jag skulle följa med slovakerna, medan Iain skulle fortsätta vila sig. Han fick några ipren och det fanns en nödradio i bivacken, så det var nog ingen fara för hans liv. Vi kom dessutom överens om att vi skulle se om han kände sig bra nog senare för att ta de andra topparna vi hade planerat för dagen.Liskamm markerar direkt att det är ett seriöst berg, inga enkla snöpulsningar här inte. Från början tar man sig uppför en brant kam. Därefter planar det ut och det övergår till en skarp kamvandring som är riktigt exponerad. Här gäller det att vara stadig på foten och att ha isyxan i högsta beredskap. Återigen övergår det till en brant lutning upp till själva toppen. Väl framme frågade faktisk den slovakiske förstemannen om jag ville göra traversen. Jag tog det som ett kvitto på att han kände sig lugnare till mods i fråga om mig. Visserligen var traversen lockande, men jag hade ju engelsmannen att tänka på så jag avböjde, och vi gick tillbaka samma väg som vi kom.
10. Piramide Vincent (4215), nordnordvästra leden (F) samt östsydöstra leden från Punta Giordani (PD+)
Åter i bivacken visade sig att Iain hade kryat på sig ordentligt och t.o.m. kände sig redo för att ge sig på Piramide Vincent. Detta är en mycket enkel topp, speciellt om man utgår från Balmenhorn. Det är bara en kortare snöpulsning upp till toppen. Men väl där sökte vi vägen till den led som skulle ta oss till nästa topp, Punta Giordani. Tyvärr hade vi inga spår att följa, och det är alltid svårt att se klätterlinjen uppifrån. Vi valde att ta det säkra före det osäkra och gå ned och runt berget, för att på så sätt komma till toppen.11. Punta Giordani (4046), från Gnifettihyttan (F)
Vi missbedömde hur långt vi var tvugna att gå för att ta oss till Punta Giordani via denna väg. Först gick vi ned från 4200m till 3500 för att sedan gå upp 550 meter till toppen. Det var ganska sent på dagen, så snön var riktigt tung och blöt. Dock var det inte särskilt brant där vi gick i slalombacken. Väl på toppen började vi staka ut direktvägen till Piramide Vincents topp. Vi ville absolut inte gå runt hela vägen igen. Vad vi trodde skulle bli en enkel match visade sig bli en riktig pärs. Inte bara det att det var fysiskt krävande, utan det blev också ganska nervkittlande. Dels gick vi på en ganska brant sida med tung, blöt snö, och som vi senare upptäckte låg allt på ett islager, så utöver fallrisken fanns det en påtaglig lavinrisk. Dels gick vi under klippor med viss risk för stenfall, speciellt efter det att det hade börjat tina upp. Att vissa partier bestod av riktig is gjorde inte saken bättre. Den var inte heller så tjock att man kunde sätta en isskruv, så vi fick traversera frontpointandes. På andra ställen var man rädd att gruset under ens fötter skulle ge vika och få en att hasa utför kanten. Under dessa omständigheter valde vi att säkra upp varandra, och turas om att göra pitcher. Glädjande nog fanns det några rejäla borrbultade pålar som ledmarkeringar, vilka också fungerade som utmärkta standplatser. Väl på toppen av Piramide Vincent kunde vi pusta ut och glädjas åt att ha bestigit samma topp två gånger på en och samma dag fast via två helt olika leder.12. Schwarzhorn/Corno Nero (4322), nordöstra leden (PD)
Efter en alpin start följande dag stod vi strax på toppen. Utgår man från Balmenhorn är det skamligt nära till denna topp. I stort är det bara lite uppförslut, men de sista metrarna består av lite exponerad klippa. Egentligen inte särskilt skrämmande alls, men vi hade av bekvämlighetsskäl lämnat repet nere vid foten, vilket gjorde att vi var helt solo uppe på toppen. 13. Ludwigshöhe (4341), sydöstra leden (F)
Denna topp bestod bara av en inte alltför lång snöpulsning till toppen. Det var bra att vi tog med oss ryggsäckarna för att vi kunde gå ned på andra sidan berget för att på så sätt få en direkt linje mot nästa berg.14. Parrotspitze (4436), nordöstryggen (PD)
Även denna topp var snabbt avklarad. En inte alltför ansträngande uppförsvandring avslutades i en kamvandring som inte kändes särskilt luftig. Om man följde kammen så kommer man ner till leden som går upp mot Signalkuppe. Dock missade vi detta, utan vi gick ned samma väg som vi kom, för att sedan gå runt. Ingen större förlust dock, varken i tid eller kraft.15. Signalkuppe (4556), västra leden (F)
På toppen av Signalkuppe finns Europas högst belägna byggnad, Margherita-hyttan. Vägen dit är egentligen bara en hyfat lång uppförsbacke. Det var aldrig särskilt brant på något ställe. Väl där drack jag och Iain de dyraste Coca colorna vi någonsin druckit. En bur på 33cl kostade närmare 80kr. Tveksamt om det var värt det, men, men. Tanken var att vi skulle vila upp oss en stund innan vi skulle ta oss an nästa topp som var Zumsteinspitze. Dessutom bokade vi in oss för en natt, då tanken var att vi skulle starta tidig för att göra Nordend innan vi gick ned till Monte Rosa-hyttan.16. Zumsteinspitze (4563), nordvästryggen (F)
Zumsteinspitze var inte heller speciellt exponerad trots en kamvandring. Alldeles i slutet var det lite scrambling, men inget speciellt att orda om. En fördel med att vara på denna topp var att vi nu var på den schweiziska sidan och hade således bra täckning på våra mobiltelefoner. Vi passade på att ta emot och sända SMS. Jag fick ett meddelande från Mawa om att fyra personer hade dött på Nordend föregående dag pga. ett isras. Detta fick givetvis mig och Iain att ompröva vårt beslut att göra denna topp. Vi återvände till Margherita-hyttan och frågade om hur vädret skulle se ut följande dag. Det skulle bli sämre. Dessa två faktorer + att Iain gärna ville åka till sin flickvän i Tyskland så snart som möjligt, bidrog till beslutet att avstå Nordend och bege oss direkt till Zermatt. Jag förstår Iain, då han snart skulle åka iväg till Afrika för ett par månader, så varje dag med flickvännen var värdefull. Nordend lär ju stå kvar på samma ställe även nästa år, så den kvällen firade vi med en pizza nere i Zermatt, och morgonen därpå åkte Iain till Tyskland. Det blev ingen mer klättring för min del denna tur, men däremot tog jag tillfället i akt och turistade som "vanligt" folk, fast då i minilandet Liechtenstein.Jag kan dock konstatera att det blev ett förfärligt pusslande, för min del, för att få ihop till dessa toppar. Under de två veckor som jag klättrade hann jag med att klättra i sex olika konstellationer. Det blev lite trixande och fixande för att få ihop det, men det är ju slutresultatet som räkans ;)
Till topps! /Joel
Kommentarer
Trackback
