Utebloggen

Jag har precis läst ut Lene Gammelgaards bok Everest. Att besegra berget och berget inom dig (1996). Det är väl värt att nämna att Lene Gammelgaard ingick in Scott Fischers Everest-expedition. En expedition som tillsammans med en annan kommersiell expedition under ledning av Rob Hall råkade ut för en av de värsta katastroferna i Everestklättringens historia. På grund av dåligt väder dog åtta personer uppe på berget, bl.a. de två expeditionsledarna. Denna händelse fick många att kritisera de kommersiella expeditionerna. För övrigt utspelade sig detta samtidigt med Göran Kropps bestigning.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om boken. Dock kan jag konstatera att ju mer jag läser om och av alpinister desto tydligare framgår det att många av dem har enorma egon. Jag vet inte vad det är, men det är verkligen påtagligt. Det är lite av en ankdamm som inte sällan förvandlas till en sandlåda. Förvisso stämmer väl detta in på alla mer eller mindre slutna världar, t.ex. forskarvärlden. Speciellt påtagligt blir det väl också om man måste tävla om begränsade resurser (läs forskaranslag). Dock tycks det som om samma mekanismer verkar inom alpinismen. Egentligen kan man ju tro att bergen borde vara nog stora för flera personer, men det verkar inte alltid vara så. Kanske handlar det om sponsoravtal eller om att få medial uppmärksamhet (vilket genererar fler sponsorer). Dock är det mer regel än undantag att kollegors bedrifter ska ifrågasättas och misstänkliggöras. Jag tror inte att det bara rör sig om knappa resurser (sponsorer), utan det handlar nog lika mycket om alpinisternas alltför stora egon.

Jag tror faktiskt att det är en speciell sorts människor som söker sig till höghöjdsklättring. Det är människor som är villiga att satsa nästan allt, med allt vad det innebär av risker och uppoffringar. Kanske kräver detta ett outtömligt självförtroende, en obändig tilltro till sig själv och sin egen förmåga, så det är inte så konstigt att ett uppblåst ego blir följden. Kanske är detta nödvändiga egenskaper med tanke på de krav som ställs på en aplinist.

Jag tycker hursomhelst att denna småaktighet/småsinthet som finns inom den alpina världen är högst osympatisk.

Till topps! /Joel