Utebloggen

Konstigt hur det är med träning. Efter att ha fått uppleva hur det känns att få Jimmys knä inkört i min vad på innebandyplanen, det finns angenämare upplevelser, så gick jag och stapplade under resten av veckan. När sedan väl fredagen kom drog jag på mig löpardojorna, utan några föreställningar om att det skulle bli något bättre pass. Förvånande nog så kände jag mig osedvanligt stark. Benen kändes lätta, andningen rytmisk, musklerna svarade på minsta kommando. Uppförsbackarna forcerades, långrakorna passerades. Det kändes verkligen som om jag "vällde fram", stark och obeveklig som en urkraft. Kanske inte särskilt snabb, men däremot målmedveten och bestämd.

Glad i hågen och med fredagens härliga pass färskt i minnet snörde jag på mig skorna idag igen. Dock med inställningen att jag skulle ta det lugnt och verkligen njuta av passet. Inte ställa några krav på tider eller prestationer. Bara låta tankarna försvinna i takt med att man hittar den där meditativa rytmen mellan andhämtning och löpsteg. Att försjunka i sin egen transliknande bubbla. Till en början gick allt enligt planerna, men trots ett strålande väder, vindstilla och sol, så ville känslan inte infinna sig. Tvärtom blev det bara jobbigare och mer plågsamt för varje kilometer jag passerade. Det var aldrig frågan om att behöva bryta eller ta en paus. Det var bara ett av mina sämre löparpass, någonsin.

Jag förstår inte hur det kommer sig att jag hade en så dålig dag idag? Underlaget var suveränt, dagen underbar och jag kan inte skylla på någon sjukdom. Konstigt, men jag kan dock konstatera att vissa dagar ska bara vara jävligare än andra. ;)

Till topps! /Joel